Humpday

Amerikansk independentfilm har blivit en genre i sig. Lika förutsägbar som vilken Hollywoodkomedi som helst. “Humpday” är den senaste i raden av “skruvade” filmer som med ett klumpigt berättande har svårt att hålla kvar intresset.
Två heterosexuella vänner blir berusade en kväll och bestämmer i samförstånd att filma ett bidrag till en lokal porrfilmfestival. Men deras originella sinnen vill inte göra något som redan gjorts. Deras sällskap övertygar dem att sex mellan två heterosexuella män är den enda oupptäckta kontinenten på den pornografiska världsatlasen. Och i sann manlig anda vägrar någon backa undan. Det är just konst.

Problemet med “Humpday” är att den trots sitt skruvade ämne aldrig blir edgy eller tar några hipsterpoäng i sitt berättande eller tekniska utförande. Det saknas finess och fram för allt värme. Diskbänksrealismen blir lite för påtaglig för att det ska bli intressant att följa en skakig DV-kamera i 94 minuter.

“Humpday”, precis som alltför många indiefilmer nu för tiden, bjuder hela tiden till att uppskatta och ryckas med I historien. Skådespelarna går helhjärtat in i sina roller och det märks att det finns mycket ambition bakom kameran – men med ett frustrerande dåligt fokus och slutförande av konceptet.

I slutändan handlar Lynn Sheltons film om två vänner som spenderar en timme med att diskutera om de ska ha sex med varandra eller inte. Knappast speciellt upphetsande eller intressant.