Hunger

När revolutionen och den store revolutionären porträtteras på film förpassas oftast den resonerande tonen till ett hörn av historien, om den i överhuvudtaget är närvarande. Oftast görs detta till förmån för primalskrikens och de svulstiga brandtalens vinning. När konstnären Steve McQueen ger sig in i fajten är det då befriande att se hur det istället vurmas för långsamma scener och detaljerat kameraarbete.
Det är 1981 i fängelset Maze där ett stort antal IRA-aktivister hålls fångna. McQueen visar hur en brinnande antagonism förts vidare från gator in i fängelse. Dess väggar utgör en frizon där förakt frodas i tysta, små gester och hänsynslöshet i våldsamma uppror. Även då nakenheten i brutaliteten hänför bärs “Hunger” upp av dess oromantiska porträtt av vardagligheternas samspel med absurditeten i handlingar. Vi ser det i fängelsevakten som grimaserande badar sina blodiga knogar i varmt vatten, vi ser det i fångarnas brist på cigaretter vilket tvingar dem att röka Bibeln och inte minst i internernas våldsamma desperation över att få svara mot angreppen de utsätts för genom att smeta avföring på väggarna.

Det långa samtal, i det närmaste bara fångat av en kamera, mellan den famösa internen Bobby Sands och fängelsepastorn är ett mästerverk av klarhet. Ett samtal mellan två generationer nordirländare oförstående inför varandras agerande; där den ena ser passivitet ser den andre ett självodlat utanförskap och försvårande konsekvenser av radikaliseringen i självständighetsfrågan.

I samtalet och de efterföljande långa och drabbande tagningarna från den beryktade hungerstrejken fångas essensen i Hunger. Utan att förenkla argumenten och handlingarnas följder ger McQueen styrka till en filmgenre som har förpassat sig själv i ett tomrum av svåröversättliga ideal och dubiösa personporträtt. “Hunger” vinner kampen inte minst tack vare det makalöst vackra fotot, som understryker att med det filmiskt minimala spegla det existentiellt extrema bör vara lag.