Hur kunde hon

Hur kunde hon strunta i att berätta för sin man och sina barn att hon sedan ungdomen burit på HIV-viruset är frågan filmen ställer sig. Tyvärr är det en fråga jag fortfarande ställer mig efter att sett klart Ingela Lekfalks dokumentär om det i media uppmärksammade fallet. “Hur kunde hon” misslyckas med att gå på djupet med sin frågeställning och blir istället en rekapitulering av fallet med presentation av dess huvudperson Lillemor.
Filmen lider av att Lillemors före detta man inte medverkar för att ge sin sida av situationen. Inte heller någon av Lillemors syskon eller pappa medverkar. Att de tillfrågats görs klart i slutet av filmen men hade gärna fått diskuteras av huvudpersonen och hennes medverkande mamma utförligare under filmens gång.

Nu blir hela filmen istället ett slags försvarstal för Lillemor. Det blir svårt att inte känna för hennes kamp att få träffa sina barn och leva ett normalt liv trots sjukdomen när hela narrativet kretsar kring henne, dock hade jag gärna sett en mer kritisk hållning till sitt subjekt från filmens skapare för att åstadkomma en djupare diskussion av dokumentärens ämne.

Ett ämne som rör vi en brännande intressant fråga. Nämligen hur samhället såg och fortfarande ser på HIV-smittade som parior man helst inte beblandar sig med. Att sjukdomen inte längre behöver vara en dödsdom, tack vare de nuförtiden väldigt effektiva bromsmedicinerna, har inte riktigt slagit igenom i det kollektiva medvetandet. Filmen närmar sig denna problematik men ryggar tillbaka för att återvända till Lillemors personliga berättelse just när den hittat in på detta intressanta spår.

Ett faktum som hade varit försvarbart om Lillemor själv hade varit bättre på att utvärdera och kritisera sin person eller analysera varför hon gjorde som hon gjorde, men när hon inte själv är helt på det klara med varför så blir hennes medgivande om skuld och ånger intressant första gången men bara upprepande i filmens flera följande intervjuer där samma saker sägs om och om igen. Något som får effekten att man, trots Lillemors ovilja till detta, tycker synd om henne istället för att förstå henne.

Rent formmässigt finns det inga fördelar att prata om. Dokumentären följer mallen som föredras av många tv-kanaler och kommer säkert klippas ner till en timme för snar visning på SVT. Vi får se raka intervjuer (med intervjuaren bortklippt), några montage från vardagslivet och förklarande mellantexter. Allt till Louise Hoffstens “passande” medlidsamma musik som skiftar mellan att bara vara tråkig och explicit irriterande i sin konventionalitet. Det hela är kompetent utfört men helt utan visuell flärd eller personlig stil.

“Hur kunde hon” skrapar bara på ytan och ger inte mycket mer förståelse för problematiken än de många spekulativa artiklar som skrevs när fallet först uppdagades. Synd då detta är ett format med möjligheter att gräva långt djupare än kvällstidningarnas sensationella rubriker med tillhörande artikelbihang.