Hur många lingon finns det i världen?

Jag hatar verkligen titeln; “Hur många lingon finns det i världen?”. Det är väldigt enkelt att döma ut en film efter dess titel. Undertecknad är knappast känd för att hylla svensk film. Men, kanske är det vårens ankomst till Göteborg, för jag övergick till att finna mig en smula förälskad i Lena “Rallybrudar” Koppels senaste film. Även om jag fortfarande hatar titeln.
En misslyckad ung man (Sverrir Gudnason) som finner sig mitt upp i en ovillkorlig “vad-skall-jag-göra-med-mitt-liv-jag-fyller-snart-trettio-och-allt-jag-rör-vid-blir-till-skit”-kris dumpas av flickvännen och tvingas flytta hem till brodern i Hudiksvall. Han får anställning som assistent för utvecklingsstörda personer och bland dessa personer finner han deras passion för musik, samt fördomar baserade på saknad empati för socialt nedsatta individer från det övriga samhället. Hans mål är att få dem att ställa upp i tv-sänd talangjakt möts inte riktigt med samma utomstående entusiasm han trodde.

Glada Hudik-gänget – är – filmen. Från början till slut. Säga vad man vill om meriterade skådespelare som Claes Malmberg, Vanna Rosenberg och Marie Robertson – detta handlar inte om dem. Det handlar om att vi de facto inte får skådespelare som skall porträttera utvecklingsstörda utan tvärtom. Det skänker en enorm trovärdighet samtidigt som det sätter filmen i helt nytt fokus. Det är inget material för Guldbaggen, samtidigt som det antagligen aldrig var tanken från första början. Istället är “Hur många lingon finns det i världen?” fylld av glada amatörer som skänker både skratt och tårar till publiken.

Trots tendenser till ett överdrivet viftande med den gamla moraliska pekpinnen så är det fortfarande en varm, mysig klassisk “feel good”-film med alla de rätta ingredienserna. Mycket hjärta, mycket själ. Förutsägbar – absolut. Men ibland kvittar det faktiskt, trots att jag hatar titeln.