I Am Legend

Det kan inte vara någon dans på rosor att vara den sista människan på planeten. Ditt enda sällskap är en schäferhund och livsfarliga infekterade människor som under mörkrets intrång inte vill annat än att döda dig. Detta får Will Smith uppleva i hans senaste storfilm “I Am Legend”.
Tre år efter att man botat cancer så blir botemedlet ett virus som slår ut 99 procent av befolkningen och förvandlar dem till blodtörstiga varelser. Den ynka procent som är kvar blir dödade en efter en av varelserna och detta får Robert Neville att tro att han är den sista överlevande på jorden. Han kämpar varje dag med att försöka hitta ett botemedel mot åkomman samtidigt som han slåss mot sitt eget psyke för att inte bryta ihop av ensamheten.

Regissören Francis Lawrence lyckas verkligen iscensätta berättelsen med övertygande realism. Ett gapande tomt New York står som bakgrund för Nevilles kamp mot det omöjliga och i inledningen, när han åker runt och skjuter hjortar, får vi intrycket att det inte finns en enda levande själ i närheten. Allt eftersom, visas ännu fler imponerande scener av tomhet och då är det inte bara New Yorks gator som får stå för skådespelet.

Will Smith är mycket bra i huvudrollen som Robert Neville. Han ger ett trovärdigt intryck och är i merparten av filmen helt själv, likt John Cusack i “1408”. Replikerna levereras till hans hund Sam eller diverse skyltdockor som han har gjort till sina vänner. Och här glänser filmen i att just porträttera en helt ensam individ i sin kamp att försöka hitta någon form av tröst eller sällskap i ett öde landskap. Neville anropar varje dag på sin radio efter överlevande men utan resultat. Istället får han med jämna mellanrum träffa ett mindre roligt sällskap som kallas för “Mörksökarna”.

Det är när dessa träder fram ur mörkret som actiondelen av filmen drar igång. Det är tydligt att dessa är till för att höja tempot i en annars ganska stillsam, men ack så välstämd och vacker film. Actionbiten är helt klart ett välkommet inslag och är för en gångs skull inte stöttepelaren men tyvärr envisas Lawrence med usel CGI för att demonstrera “mörksökarna”. De springer fram och skapar en nästintill bisarr situation då de förstör, en annars trovärdig film, med ett blekt och färglöst yttre. Lite smink och makeup hade varit på sin plats och actionsekvenserna, som är ganska få till antalet, hade hållit en högre kvalitet.

Men bortser du från detta är “I Am Legend” en positiv överraskning, som mycket väl kunnat vara en fullpoängare utan dessa monster.