I Am Number Four

Superhjältar som metafor för utanförskap är ungefär lika utvattnat som Bryan Singers karriär. Men säga vad man vill – “I Am Number Four” är ett underhållningsmonster helt utan pretentioner. Regissören DJ Caruso har tagit paus från Shia LaBeouf och återvänder nu med en film för high schoolälskare som slarvat bort sina “Kyle XY”-boxar. Eller för glada konsumenter som anser att iPhone är Guds gåva till alienhunkar.
Liksom andra tonåringar håller John Smith (Pettyfer) på att upptäcka kroppsliga funktioner, men puberteten tar ett mer serietidningsinfluerat uttryck än RFSU-broschyrerna. Han står näst på tur att förintas av elaka monster och befinner sig på ständig flykt tills vägarna korsas med en fager fotografs. Dags att stanna upp, knyta nävarna och slå tillbaka.

Utomjordingarna kommer i två skepnader: “de utvalda” – tonårssnyggingar med skandinaviska rötter? – och tribaltatuerade världserövrare, som till utseendet påminner om Nosferatu och hans vänner på väg mot sitt första skogsrejv. Alltså behöver man inte oroa sig för att skilja mellan onda och goda. Överhuvudtaget en ansträngningslös och effektspäckad resa, från den intensiva inledningen till den skamlösa slutscenen som utlovar uppföljare. Än finns det alltså hopp för Caruso-fans! Tills dess får nummer fyra nöja sig med en etta.