I Don’t Know How She Does It

“I Don’t Know How She Does It” är som konstruerad för att kunna gå i bakgrunden hemma hos mammalediga kvinnor, medan de funderar på hur det nya barnet påverkar karriären och kärleken. Filmens fluffiga funderingar om “att göra”-listor, familj och kärlek siktar på igenkänning men alienerar alla som inte tycker att det är kul att se Sarah Jessica Parker spela ungefär samma roll som hon har gjort sedan den där lilla serien om samlag i centrumdelen av storstaden.
Redan från första scenens introduktion av handling och karaktärer så kan man gissa vad som kommer att hända i hela filmen. Det finns inte en enda händelseförveckling som överraskar i filmen som är så fantasilös att man börjar undra om det överhuvudtaget är en ny film. Även om man bortser från Parker så är filmens roller så generiska och typiska, för skådespelarna som gör dem,att man börjar undrar om manuset bara klippts och klistrats från liknande filmer. Något som inte är helt omöjligt om man beaktar att manusförfattarens tidigare filmer inkluderar hemskheter som “27 dresses”, “Djävulen bär Prada” och “Morning Glory”.

“I Don’t Know How She Does It” förespråkar en förlegad könsfördelning där det alltid är bäst om kvinnan stannar hemma och tar hand om barnen. Futtiga försök att få oss att tro att den har en progressiv syn på kvinnans roll i samhället görs men det räcker inte för att dölja filmens budskap om att en bra mamma inte jobbar övertid. När vi når den sentimentala upplösningen, där allting magiskt ordnar sig för alla, kan vi inte annat än att beklaga att denna förlegade film görs om och om igen. Det enda som byts ut är namn och platser, allt annat är likadant som i triljoner andra filmer. Den enda anledningen att det inte blir en etta i betyg är att det, tyvärr, finns ännu sämre versioner av denna eviga film.