I elfte timmen

Syftet är gott. “I elfte timmen” vill få oss att reflektera över hur människan förstör sin egen planet. Hur den globala ekonomin och vårt industrialiserade samhälle växer till sig i en explosionsartad takt på bekostnad av naturen, som utsätts för skogsskövlingar, föroreningar och töms på resurser. Dokumentären spinner vidare på de miljöfrågor som lyftes fram i Al Gores “En obekväm sanning” och vill varna oss innan det är för sent.
Ett välmenande budskap räcker dock inte för att göra en övertygande dokumentär. Här har man samlat ett stort antal experter och forskare från olika områden, bland annat Mikhail Gorbatjov och Stephen Hawking. Alla är de ense om att livet på vår planet hotas. “I elfte timmen” är väldigt subjektiv och övertydlig i sitt budskap, vilket inte är något fel i sig då syftet med filmen är att vara en tankeställare som uppmanar till handling. Problemet är att den inte tillför någonting nytt till miljödebatten, samtidigt som argumentationen kring hur människan bidrar till den globala uppvärmningen är ensidig. De intervjuade ger inga konkreta bevis på hur stor del av denna uppvärmning och klimatförändringar som beror på just människans aktiviteter. Även om man nu valt att ta ställning för att värna om miljön hade dokumentären varit trovärdigare och mer nyanserad om man också haft med forskare med motargument som man skulle bemöta.

Rent känslomässigt är “I elfte timmen” däremot ganska effektiv. Den översköljer en med ett montage av bilder på svältande flyktingar, tornados, vulkanutbrott och döende djur. Trots den ödesmättade stämning som genomsyrar större delen av filmen så finns det en strimma hopp mot slutet, där några miljövänliga lösningar presenteras. Leonardo DiCaprio har producerat en intressant men något repetitiv dokumentär som talar till känslorna snarare än intellektet.