I Love You, Man

Du kommer inte att hitta honom någonstans. Men du kommer att tänka på honom. Även om Judd Apatow inte är involverad osar “I Love You, Man” av Apatowhumor. De flesta ingredienserna finns representerade; manlig vänskap, underfundig humor och samma varma atmosfär som genomsyrar hans filmer. Och såklart delar av gänget från hans filmer.
Filmen handlar om Peter Klaven, en relativt framgångsrik mäklare som är på väg att gifta sig med sin drömkvinna. Det finns bara ett problem. Han har ingen nära manlig vän som skulle kunna fungera som best man. För att råda bot på problemet ger sig Peter ut på dater. Efter ett par misslyckade sådana stöter han på Fritz Corner, som med sin lättsamma inställning till livet är hans raka motsats. Tillsammans utbyter de erfarenheter om livet.

I love you, är en nästintill perfekt castad film. Kemin mellan huvudrollsinnehavarna Paul Rudd och Jason Segel avslappnad och naturlig. Just Segels karaktär är något annorlunda gentemot de lite seriösare roller han tidigare haft i tidigare Apatowfilmer. Det som verkligen får filmen att lyfta ytterligare är birollsinnehavarna. John Favreau bör överväga att satsa fullt ut på skådespelaryrket, JK Simmons briljerar i de få scener han medverkar och till och med Jaime Pressley agerar trovärdigt. Det om något får en att lyfta på ögonbrynen.

80-talet var höjdpunkten i John Hughes karriär. Han gjorde sig ett namn med sina underfundiga collegefilmer som bibehållit sin styrka två decennier senare. Jag tror att vi om tjugo år kommer att kunna blicka tillbaka på andra delen av 2000-talet och tänka samma sak om Apatowkomedierna. I bitande hård konkurrens står sig “I Love You, Man” väl. Det är mycket möjligt att det kan vara den bästa Apatowfilmen. Förutom att han inte är involverad då.