Ice Age 3: Det våras för dinosaurierna

Ett par bra röstskådespelare i Ray Romano och John Leguizamo, hyfsade datoranimeringar och en kul sidekick; det var “Ice Age”. Det var sju år sedan. Förhistorien var mer eller mindre ett oupptäckt land, och när andra filmer hade farliga dinosaurier hade “Ice Age” sköna mammutar och sabeltigrar. Man lät förhistorien fortsätta i ytterligare en fars, men i den tredje installationen är det en ny tid och där den första filmen schyst, skräpkultur, men schyst – är den tredje bara skräp.
Du mumlar säkert tyst för dig själv; “dinosaurierna överlevde inte istiden. Hur går allt det här ihop?”. Såhär, tydligen: mammuten Manny ska bli farsa och Sid känner sig utanför. Av en slump hittar han en grotta med ett par ägg, och vad Sid inte förstår är att just dessa ägg är dinosaurieägg från ett underjordiskt Jurassic Park där dinosaurierna lever och är väl. Ägen kläcks och Sid kidnappas av en arg dinosauriemamma och hans vänner måste göra sitt intåg i den gömda världen för att rädda honom.

Illogiken till trots är det inte lika komplicerat som det låter, ” Ice Age 3: Det våras för dinosaurierna” är trots allt en renodlad barnfilm, mer än de tidigare filmerna i serien och ljusår från Pixars dito. Underhållningen riktar sig helt och hållet till sockerhöga åttaåringar med den livligaste av fantasi och den banalaste av humor. För inte ska väl åttaåringar behöva sitta och fundera på om “Ice Age”-serien skulle nöjt sig med att förbli just Ice Age.