I’m a cyborg but that’s ok

Trots att Chan-wook Park står bakom den nu näst intill legendariska hämndtrilogin med “Oldboy” i spetsen kan hans nya film “I’m a Cyborg, But That’s Ok”, en romantisk komedi med en relativt okonventionell handling, få svårt att hävda sig hos hans tidigare anhängare. Till skillnad från Parks tidigare filmer som har varit mörka och tragiska är detta en abrupt vändpunkt i hans karriär.
Man kan tro att filmen till en början är en utstuderad samhällssatir. Den första scenen presenterar oss för en fabriksliknande miljö där en till synes oändlig massa rödklädda koreaner sitter och tillverkar kretskort. Dag in och dag ut – precis som maskiner. Symboliken kan tyckas vara slående när vi sedan får reda på att vår huvudprotagonist Young-goon (Su-jeong Lim) tror att hon är en så kallad cyborg. Efter det att högtalare sagt åt henne att skära sönder sina handleder blir hon intagen på ett sinnessjukhus där hon börjar samtala med maskiner och lampor och byter ut sina måltider mot att slicka på batterier. Inne på sjukhuset träffar hon en salig blandning av psykiskt störda människor. Sul-mi kan inte sluta ljuga. Duk-chun kan inte sluta be om ursäkt till allt och alla och går dessutom baklänges för att inte kunna bli förföljd. Och så har vi filmens maskulina protagonist, Il-sun, vars mamma länsade badrumsskåpet på elektriska tandborstar när han var 15 och stack. Kort efter det gavs han diagnosen anti-social och schizofren och syddes in på dårhuset.

Filmen handlar i grund och botten om hopp. Existentiella frågor om vad för syfte vår protagonist tjänar i detta universum ställs, men besvaras inte. Intressant är också att vi aldrig får ett tydligt svar på varför Young-goon tror hon är en cyborg. Istället ges det halvsjuka referenser till hennes mormor som trodde hon var en mus och gick på rättikor i sex månader innan hon lades in på ett hem för Alzheimerspatienter. Allt är väldigt banalt och det ageras ut på ett snarast lyteskomiskt sätt. Den smått mörka humorn kan man dock känna igen från Parks tidigare filmer. I “Oldboy”, som förvisso var en tragisk historia fanns det ändå element som har utvecklats här. Letar man vidare hittar man också delar från “Sympathy for Lady Vengeance”. Vad som inte finns kvar är några större kopplingar mellan filmernas rollista. De två protagonisterna har inte medverkat i “hämdtrilogin” överhuvud taget.

Chan-wook Park presenterar ett helt nytt jag. “I’m a Cyborg, But That’s Ok” är en nyskapande film från en av Koreas stora regissörer som här visar att den som kan inte behöver begränsa sig till särskilda genrer utan kan expandera till helt annorlunda teman och motiv.