I’m Still Here

Här har vi premissen: skådespelaren Joaquin Phoenix spelar en skådespelare som heter Joaquin Phoenix. Han får ett nervöst sammanbrott, vill aldrig mer skådespela igen, växer ett långt skägg och försöker övertyga alla att han ska bli hiphopare. “I’m Not Here” är antingen Phoenix bästa insats någonsin. Eller hans sämsta.
Allt var bara på låtsas. Joaquin Phoenix hade inte ett nervöst sammanbrott och han ville aldrig bli rappare. Detta var han och Casey Afflecks sätt att kritisera Hollywoodetablissemanget och den kändishets som de tvingas leva med dag in och dag ut. Allt var planerat, menar Phoenix och Affleck, de hade skådespelare och vänner som ställde upp utefter vägen, alla full medvetna om vad som pågick.

“I’m just going to be a joke forever”, säger Joaquin Phoenix och snyftar efter sitt beryktade David Letterman-besök häromåret. Han har precis sagt att han inte vill skådespela igen, hela världen har lyssnat. Några dagar tidigare har rapparen och producenten Sean Combes sågat Phoenix demoskiva. Även om det bara var på låtsas framstår Phoenix ändå som ett stort skämt. Det är omöjligt att känna någon form av empati eller se någon form av artistisk integritet i den kvasikaraktär han skapat tillsammans med Affleck.

Phoenix är kanske briljant i rollen som sig själv, han snortar kokain från en prostituerads bröst, slår ner en (skådespelande) åskådare på en nattklubb i Miami och kräks på en hotelltoalett. Det kanske är genialiskt, men jag ser det inte. För mig är det bara en skådespelare som tror att han lurat alla, men när alla i själva verket bara skrattar åt det till synes banala försöket att mockumentera skådespelarlivet.

Gatukonstnären Banksy släppte tidigare i höstas sin egen mockumentär “Exit Through The Gift Shop” om gatukonstens utveckling de senaste tio åren. Till skillnad från Phoenix och Affleck har Bansky skapat ett gäng karaktärer som är på gränsen mellan påhittade och riktiga. Det är en minutiöst planerad film som tagit tio år att filma och planera och resultatet är spektakulärt. Det var så “I’m Still Here” borde varit, en genomtänkt film om en skådespelares förfall.