Imagine That

“Föder man upp ormar blir man biten”, säger Ze Pequeno, blodtörstig antagonist i Fernando Meirelles “Guds stad”. Innebörden är egentligen ointressant, men i relation till “Imagine That” är citatet adekvat. För så länge vi fortsätter konsumera skräpfilm antas vi efterfråga sådan film. Den film som görs, blir gjord därför att den påminner om något som redan gjorts. Därför ser nästan alla filmer likadana ut. I själva verket handlar det om lättja, att den genomsnittlige konsumenten passivt vill se något som inte kräver någon som helst hjärnaktivitet. Det här är irriterande; filmer som “Imagine That” har gjorts tidigare och kommer fortsätta att pumpas ut i all oändlighet. Det – å andra sidan – fordrar ingen raketforskare för att skönja.
Både uppbyggnad och stringens är precis så knaggligt och själlöst som man kan förvänta sig.
Självupptagen framgångsrik och frånvarande affärsman får livskris när både arbetsliv och relationen till sin sjuåriga dotter krackelerar.

Inte för att jag förväntade mig något annat. Men med budget på 55 miljoner dollar – mer än tre gånger så hög budget som Wes Andersons Indienepos “The Darjeeling Limited” – bör man få något mer sofistikerat än nollbudgetfilmerna man skapade själv i skolan. Vart tog pengarna vägen? Troligtvis rakt ner i Eddie Murphys ficka, denna cancersvulst på filmkroppen. Den presumtiva komiska tajmingen har gått förlorad och agerandet har han aldrig besuttit. Varför en så pass respekterad aktör som Thomas Haden Church smutsar ner sig är en gåta? Men svaret är möjligtvis så enkelt att han är i akut behov av pengar.

Och filmen då? Den är 107 minuter lång. En timme och fyrtiosju minuter du aldrig får tillbaka. Men om du inte har något emot en trubbigt berättad film fylld till sin spets av klichéer är det möjligtvis något för dig.