Immortals

Tarsem Singh (The Cell, The Fall) är en visuell mästare och skapar i “Immortals” rörliga bilder vi aldrig tidigare skådat. Han sällar sig till den, inte särskilt stora, skara regissörer som verkligen utnyttjar 3D för att berika bioupplevelsen. Om recensionen endast hade gällt vad vi ser så hade filmen varit och nosat på en femma. Men nu är det ju inte bara ögongodiset som bedöms och resten av filmen är inte alls lika bra.
För hur visuellt snyggt det än är när Ares eller Zeus klyver eller hugger av huvuden i slow motion, har filmen en väldigt tveksam ideologi. Filmens ruttna kärna av sadism lyser igenom i varje bildruta och inte sedan “300” har man sett en sådan här oblyg hyllning till våld och kamplust. Riktigt lika rasistisk som lågvattenmärket “300” är inte “Immortals”, men filmens gymnasienivå av grekisk historia och mytologi har heller inga räddande teman eller händelseförvecklingar som rättfärdigar att varje chans till övervåld inte bara tas utan också avnjuts av både protagonister och antagonister. Filmens våld har inget annat syfte än att underhålla och går inte att ursäkta.

Henry Cavill, som spelar Superman i kommande reboot av superhjälten från Krypton, är intetsägande i huvudrollen som Theseus. Mickey Rourke som Hyperion, med Donnnie Darko-inspirerad stridshjälm, tar hem spelet med en lustfylld tolkning av en medvetet överdriven skurk som blandar element från de senaste femtio årens ikoniska filmskurkar.

“Immortals” bländar med en teknik som ligger i framfronten för vad man kan skapa på film. Filmens innovativa visuella egenskaper påminner oss om varför det fortfarande finns kraft i det gamla slagordet “film är bäst på bio”. Tyvärr ingår filmens fräscha effekter ett oheligt äktenskap med en förlegad och tröttsam story som påminner oss om varför Hollywoodfilmer så ofta kritiseras för att vara konventionella.