Inception

Glöm den mörka riddaren; det här är en film av regissören bakom “Memento”. Båda filmerna står på relativt enkla historier, behandlade med komplicerade berättargrepp. Här ägnas den inledande kvarten åt att förpassa publiken till enigmatisk vilsenhet, dragen av strömmarna i det undermedvetnas hav, sjunkande mot vetskapen om att hjältarna befinner sig i en dröm-i-en-dröm. När börjar verkligheten?
“Inception” är sommarens storfilm, öppet deklarerad som en intellektuell utmaning. I ren orättvisa tvingas vi från aggressiv förvirring till förlösande pedagogik. Snart framgår att Cobb (DiCaprio) är ledarfiguren i en grupp agenter med människors drömmar som arbetsplats. Där extraheras vanligtvis tankar åt klienter, men nu ställs gruppen mot det hittills omöjliga uppdraget: att plantera tankar. Och in snubblar Ellen Page som den geniala arkitekten Ariadne, vars tankeverksamhet totalt uppslukas av lusten att kartlägga Cobbs förflutna.

Det högbudgeterade storfilmsformatet – synligt i otroliga gravitationslekar och arkitektoniska underverk – för tyvärr med sig missplacerade one-liners. Joseph Gordon-Levitt är så upptagen med att spela gammal att han glömt bort att tona ned de värsta ansträngningarna. Rösten är mörk och tillgjord – ansiktsuttrycken ser ut att vara sminkade. DiCaprio är däremot fantastisk, förstås. Flickfavoriten som blivit vita dukens skuldsymbol och en av vår tids största skådespelare, men frågan är om inte Scorsese fick mer glöd från Leo på Shutter Island?

Om inte karaktärisering känns helt övertygande har Nolan åtminstone lyckats skapa ett trovärdigt universum. Actionscener har aldrig känts mer psykologiskt motiverade, med de mest iögonfallande spektakel förlagda till stilfulla synvillor. Kanske är det just distinktionen mellan estetiska hållplatser som gör miljöerna till spelytor – tv-spelsbanor organiserade i nivåsuccession. Handlingen klarnar till ekot av upprepande informationsdialog, men därefter förvandlas “Inception” till en underlig katalysator för emotionell eufori.

Filmen som vill få mig att tänka blir istället en tankeställare för känslolivet. Emellanåt faller tårar mot gåshuden på armarna, och sällan har korsklippning bollat publiken mellan så skilda känslolägen. Emellanåt stannar schackklockan och Nolan fångar de största explosionerna i de mest konventionella actionsekvenserna, som når sin kulm med beväpnad skidåkning i alperna. Jordglobsexcessen avslöjar Nolans dröm om ett samtal från familjen Broccoli – och jag drömmer vidare om en fantastisk film, som hade kunnat bli mer tankeprovocerande. Men jag måste nog ändå se om den.