Indiana Jones och de fördömdas tempel

Redan i 1977 lovade Steven Spielberg George Lucas att om Indiana Jones skulle göras så skulle det bli en trilogi. Alltså började arbetet snart med uppföljaren “Indiana Jones och de fördömdas tempel”. I äkta Star Wars-anda är den andra Indiana Jones-filmen den mörkaste i trilogin, och detta kan vara en av anledningarna till att den inte blev lika populär som den första och tredje filmen.
I “De fördömdas tempel”, som utspelar sig i 1935 och därmed är en föregångare till den första filmen, ska Indiana Jones rädda Indien från evigt mörker. I en fattig indisk landsby har en helig sten stulits. Sedan dess har byn härjats av torka och svält, och man tror att alla barnen förts bort av onda andar. Byns shaman är övertygad om att ondskan kommer från palatset i det närliggande Pankot och ber Indiana Jones om hjälp. I sällskap med sin trogna medhjälpare Short Round och den diviga sångerskan Willie Scott beger sig Indiana Jones till Pankotpalatset för att ställa allt tillrätta. Det är tydligt att man ansträngt sig för att göra något nytt med uppföljaren. Istället för nazister är “skurkarna” något så okonventionellt som en Kalidyrkande Thugee-kult, ledd av den manipulerande elakingen Mola Ram.

Innan jag såg om “De fördömdas tempel” slog det mig hur lite jag egentligen kom ihåg av handlingen. Och det verkar även vara den gängse känslan hos mina jämnåriga vänner. Det som alla kommer ihåg är den oätbara palatsmenyn bestående av “snake surprise”, geggiga skalbaggar, ögonsoppa och kyld aphjärna, och så klart den klassiska djungelscenen då Indy och Shorty spelar kort medan en hysteriskt skrikande Willie bekantar sig med det fantastiska djurlivet. Men sen blir det lite suddigt…

Jag tror att detta hänger ihop med den stundtals trögflytande och ganska platta handlingen. Den andra Indiana Jones-filmen lever helt enkelt inte upp till sin föregångare. Efter att ha sett Karen Allen i rollen som Indys tuffa kärleksintresse Marion Ravenwood är den hysteriska, hyperkänsliga och allmänt hjälplösa Willie Scott något av en besvikelse. Valet av komisk följeslagare gör inte saken bättre. Jonathan Ke Quan i rollen som den klämkäcke och försigkomne Short Round har en viss förmåga att överspela och skrika fram nästan varenda replik, vilket blir rätt så tröttsamt i längden. Tacka vet jag John Rhys-Davies!

Filmen saknar en stor del av den humor och verbala fyndighet som gjort ettan och trean så populära. Replikerna känns ganska löjliga och omständigheterna ovanligt orealistiska. Den utveckling av karaktären Indiana Jones som en uppföljare förväntas bjuda på uteblir helt. Tvärtom så känns både han och de andra karaktärerna tråkigt tvådimensionella. Det som stör mig allra mest är att man aldrig får reda på vad de heliga stenarnas egentliga egenskap är. Den tydligaste förklaringen som ges är att “legenden säger att när stenarna förs samman kommer diamanterna inuti dem glöda.” Jaha, och sen då? Den försvunna arken kunde ge ägaren övernaturliga krafter och den heliga graalen i “Indiana Jones och det sista korståget” ger evigt liv. Men de heliga stenarna kan tydligen bara glöda och i nödfall fatta eld. Så användbart.

Men “De fördömdas tempel” är inte bara elände. Även om det är den svagaste av de tre ursprungliga Indiana Jones-filmerna är den fortfarande en underhållande äventyrsfilm. Harrison Ford är lika mysigt charmig och sarkastisk som vanligt, och man kan inte låta bli att njuta av att se hur mycket han trivs i rollen som Indiana Jones.