Indiana Jones och det sista korståget

“Indiana Jones och det sista korståget” är helt klart den bästa av Indiana Jones-filmerna, fjärde filmen inkluderat. Mycket tack vare Sean Connerys brillianta prestation i rollen som Indiana Jones far, Dr. Henry Jones Sr. Men också för att vi för första gången får en inblick i Indiana Jones bakgrund. Där de första två Indiana Jones-filmerna huvudsakligen drivs framåt av action och äventyr, är det karaktärerna som driver den tredje filmen framåt.
Filmen tar sin början i Utah 1912. En ung Indiana Jones, spelad av River Phoenix, är på scoutläger i ödemarken när han av en händelse stöter på några gravplundrare som hittat Francisco Vásquez de Coronados guldkors. Redan som tonåring är Indiana Jones starkt övertygad om att alla artefakter hör hemma på museum, så han stjäl korset. Under jakten som följer får vi på ett underhållande sätt reda på hur Indiana Jones fick sitt ärr på hakan, hur han lärde sig använda piskan och hur han fick sin högt älskade hatt.

Mindre underhållande men desto mer rörande är insynen i förhållandet mellan far och son. Henry Jones Sr. är helt och hållet uppslukad av sin forskning kring den heliga graalen, och även om han sett till att sonen är välutbildad och självständig är han på alla sätt och vis en frånvarande far.

Vi tas till 1938. Arkeologen Walter Donovan kontaktar Indy för att få hjälp med att hitta den heliga graalen och för att informera honom om att hans far är försvunnen. Indiana Jones har precis mottagit ett paket med posten som visar sig innehålla faderns dagbok, så med den virrige Marcus Brody vid sin sida beger han sig till Venedig för att börja leta efter graalen och efter sin far. Så börjar en fartfylld och äventyrlig jakt som i äkta Indiana Jones-stil peppras med humor och självironi.

Indy återförenas med sin alienerade far och under jaktens gång, och i försöken att skapa en någorlunda normal relation med en ny balans mellan auktoritet och accepterande, uppstår dråpliga situationer. Sean Connery står för många av de roligaste incidenterna och replikerna och visar en enorm talang för komedi. Det är rena fröjden att se honom och Harrison Ford tillsammans: munhuggandet, den perfekta komiska tajmingen och de förtjusande stunderna med tafatt manlig ömhet.

“Indiana Jones och det sista korståget” bjuder också på ett kärt återseende med följeslagarna Marcus Brody och Sallah, som nästan fungerar som ett eget litet komikerpar. Båda får ta större plats i denna film och särskilt Denholm Elliot är lysande i rollen som den evigt förvirrade, vilsne och totalt hopplöse Marcus Brody. Däremot hamnar filmens kvinnliga huvudroll lite i skymundan och den tvivelaktiga men förföriska Elsa Schneider (Alison Doody) får snällt spela andrafiol till fader/sonförhållandet.

Indiana Jones och det sista korståget är ett mästerverk. I samma ögonblick som Indy & co rider iväg mot solnedgången och eftertexterna drar igång känner jag att jag lätt skulle kunna se om hela filmen en gång till.