Informers

Åttiotalet var ett av tidernas absolut vidrigaste årtionden, möjligen i hård konkurrens med 40-talet då det dog en massa oskyldiga stackare. På senare tid, ungefär sedan tv-spelet Grand Theft Auto: Vice City släpptes i butikerna, har emellertid detta vedervärdiga årtionde blivit mycket glorifierat och en hel del av det som var populärt då börjar komma tillbaka nu likt en ovanligt seg och ful zombie som vägrar dö oavsett hur många kulor man försöker kötta ner den med.
“The Informers” visar hur hollywoodianska överklassungar levde på den tiden, med en massa knarkande och knullande till höger och vänster. Dessa rätt ointressanta och likartade människoöden blandas sedan samman som en slags snabbt ihopkritad Pulp “Fiction”-klon. En stackars ungjävel åker till Hawaii med sin homofobiske farsa, en annan tror att hans flickvän kärat ner sig i sin knullkompis och någon nervös dörrvaktssnubbe blir inblandad i ett kidnappningsdrama med någon tatuerad biff som gör pengar på att sälja barn.

Filmens poäng går fram rätt omedelbart; visst kan det vara fint att knarka och knulla men det har sina avigsidor också. En holk leder gärna till något annat och det där HIV-syndromet som växer fram i slummen letar sig snart till överklassen också.

Skådespelarinsatserna är överlag helt okej även om det bitvis taskiga manuset gör att det inte alla gånger blir så trovärdigt. Filmen är något osammanhängande och saknar en nödvändig röd tråd. Musiken och fotot är bra men stundom överdrivet tidstypiskt, jag har själv väldigt svårt att tro att varenda jävel lyssnade på den senaste populärmusiken ens på det smöriga åttiotalet.

“The Informers” lämnar mer att önska och är en filmatisering av en bok som förmodligen helt enkelt inte lämpar sig på duken, vilket man antingen inte förstått eller först insett det när det var för sent och för många kronor kastats bort.