Inglourious Basterds

Året är 1941 och andra världskriget pågår för fullt. I en liten by i Frankrike får vi stifta bekantskap med Hans Landa, som sänts ut för att leta rätt på en judisk familj som anas gömma sig i området. En längre konversation följer mellan Landa och en av herrarna i byn som lider mot sitt slut när det kommer fram att mannen låtit judarna ta skydd under golvet där samtalet äger rum. Tre soldater kallas in i rummet och låter kulorna från sina respektive maskingevär penetrera golvet samtidigt som de säkerställer att ingen smiter. En ko ljuder i bakgrunden, ett stycke musik läggs på och där och då vet jag att jag har nästan 2,5 timmars njutning framför mig. Quentin Tarantino är tillbaka, denna gång för att skriva ny historia- eller skriva om den förgångna.
Samtidigt har löjtnant Aldo Raine satt ihop ett förband av amerikanska soldater av judisk börd, med ett mål, att döda så många nazister som möjligt. Det hela mynnar så småningom ut i en möjlighet för gruppen att en gång för alla göra slut på hela den tyska regimen med Hitler i spetsen, och därmed även få ett slut på andra världskriget.

“Inglourious Basterds” är dock inte den orgie i våldssekvenser som trailern vittnar om, utan tvärtom kanske Tarantinos mest dialogdrivna film. Istället fokuseras actionscenerna till ett färre antal bataljer, men görs i sedvanlig Tarantino-anda både snyggt och med samma våldsglamorisering som vi fått se både i filmer som “Pulp Fiction” och “Kill Bill”. Som den skicklige manusförfattare han är går dock ingen tid till spillo, utan varje mening som yttras känns motiverad och publiken kastas skickligt mellan skratten och de mer allvarliga situationerna, samtidigt som historien smidigt går framåt.

I rollistan gör Brad Pitt kanske störst avtryck då han med sin breda Tennessee-dialekt står för många av filmens roligare inslag, något han bemästrar med bravur. Allra bäst sköter sig dock Christoph Waltz som fullkomligt dominerar varje bildruta han medverkar i, och ingen blir nog förvånad ifall han om ett halvår får äntra scenen i Kodak Theatre och ta emot sin första guldstatyett.

I en snabbt morderniserande filmvärld statuerar “Inglourious Basterds” ett bra exempel på att det fortfarande går att göra bra filmer utan att pressa in CGI-sekvenser och stora explosioner i var och varannan bildruta. Detta är ett lysande bevis på att man med ett bra soundtrack, briljant dialog och klanderfritt kameraarbete kan skapa ett hantverk som antagligen kommer att fungera precis lika bra om ytterligare 50 år som den gör idag. Tarantino är tillbaka storstilat och “Inglourious Basterds” är, än sålänge, årets bästa film.