3
Publicerad kl 00:00 den 13 Oct 2007
av
Vad är verklighet?”Inland Empire” tog mig på en mardrömslik resa till det Lynchianska universumet, till en hotfull värld där det blev allt svårare att urskilja gränsen mellan dröm och verklighet. Den surrealistiska regissörens senaste filmgåta hade fått självaste Freud att se ut som ett stort levande frågetecken, med dess övernaturliga psykologiska inslag.
Ett gemensamt tema som genomsyrar flera av Lynchs filmer är människans mörka drifter, såsom sexualitet, förträngda önskningar, känslor och handlingar. Dessa begär leder alltid till att någon råkar illa ut eller faller offer för någon annan.
I “Inland Empire” är Nikki Grace en kvinna i trubbel. En dag får hon ett oväntat besök av en märklig, östeuropeisk kvinna som tycks besitta synska förmågor. Kvinnan berättar att Nikki kommer att bli erbjuden en huvudroll i en film efterföljande dag, vilket inträffar till Nikkis stora glädje. Verkligheten överträffar fiktionen när hon på inspelningsplatsen, till sin hårdhudade polske makes ogillande, möter sin manliga motspelare Devon som hon börjar falla för. Till sin stora fasa får Nikki reda på att den film som hon medverkar i är en remake, baserad på en zigensk folksaga som bär på en förbannelse. Den tidigare filmproduktion lades ner efter att de två huvudrollsinnehavarna mördats.
“Inland Empire” kommer att älskas och hatas. Det är en typisk Lynch-film i ordens fulla bemärkelse, på både gott och ont. Den svart/vita inledningsscenen är snygg, mystisk och stämningsfull. Efter ett tag känner jag att regissören tar i lite väl mycket för filmens eget bästa, genom att göra den så abstrakt och obegriplig som möjligt – bara för sakens skull.
Precis som i Lynchs tidigare filmer så är allt inte vad det verkar vara, utan istället försöker han gestalta drömmar, känslor och stämningar. Medan “Lost Highway” och “Mulholland Drive” var genomtänkta och skickligt utförda pussel med djupa, psykologiska betraktelser om kärlek och svartsjuka, så känns det här som att Lynch inte riktigt själv vet var han vill ta vägen. “Lost Highway” är lika lättbegriplig som ett avsnitt av Disneydags i jämförelse. De metafysiska förändringar som Nikki genomgår och hoppen mellan filmens parallella universum är förvirrande och överdrivet många. Strykande, talande kaniner i ett vardagsrum med påklistrade publikskratt i bakgrunden, makabra mordhistorier och otrohetsaffärer vävs samman, och det känns som att jag har vandrat vilse i Lynchs mörka, labyrintiska hjärna. Och när ett gäng prostituerade poppar upp mitt från ingenstans i Nikkis vardagsrum och brister ut i ett swingigt musikalnummer så börjar jag ifrågasätta den äldre mannens psykiska hälsa.
Av någon obegriplig anledning har man denna gång valt att filma med DV-kamera, med ett dogma-aktigt foto. I scener med en mer sparsmakad ljussättning är fotot stundvis otroligt snyggt och effektfullt och förstärker, tillsammans med en briljant Laura Derns skräckslagna minspel, känslan av paranoia. I andra scener är det grötigt och förtar en del av upplevelsen. Musiken är däremot genomgående stämningsfull och ljudeffekterna suggestiva.
Som filmupplevelse är “Inland Empire” bitvis ett vansinnigt häftigt och spännande konstverk. Men efter en tre timmar lång hallucinatorisk färd, med extra allt, börjar man känna sig mentalt åksjuk.
David Lynch
Bellina Logan,
Harry Dean Stanton,
Ian Abercrombie,
Jeremy Irons,
Justin Theroux,
Laura Dern,
Peter J. Lucas
Drama, Mystik, Skräck, Thriller
Inland Empire
29 September, 2006
Engelska, Polska
172 minuter
2006