Insanitarium

“Gökboet” möter “Re-Animator”. Hur väl funkar det? “Insanitarium” utspelas på ett mentalsjukhus där det pågår skumma saker bakom kulisserna. Patienternas välmående sätts på prov i den här zombiefilmen där den röda färgen ökar för varje minut som förpassas.
Peter Stormare spelar Dr. Gianetti, sjukhuschefen med en suspekt arbetsfilosofi (lobotomi som framtida läkekonst?) som vägrar inse konsekvenserna av sitt handlande. Det råder ingen tvekan om att Stormare har blivit typecastad genom åren och “Insanitarium” visar ingen förändring. Här leker han Gud med sin Herbert West-inspirerade tolkning av en läkare utan gränser. Jesse Metcalfe spelar Jack vars syster har blivit inspärrad på mentalsjukhuset efter ett självmordsförsök. Han får varken prata med henne eller träffa henne efter inspärrningen vilket leder till en nagelbitande oro. För att lyckas rädda henne från det hemska sjukhuset låtsas han själv vara mentalt instabil och bli en av Dr. Gianettis patienter. Och väl inne på sjukhuset finns det ingen återvändo.

Handlingen vinner inga Oscars men mentalsjukhus är alltid en bra plats att förlägga storyn på om man vill göra en skräckfilm. Den börjar som ett snabbspolat drama och det tar inte många minuter förrän Jack är inspärrad och börjar sitt detektivarbete. Dr. Gianettis experiment med patienterna spårar dock ur och snart utvecklas det hela till en fullfjädrad zombiefilm. “Insanitarium” lånar en hel del från klassikern “Re-Animator” som verkat vara en stor inspirationskälla. Snarlika element som återfinns är bland annat ett serum som förvandlar folk till levande döda, patienter som löper amok inne på sjukhuset och en dödsscen med en katt. Subtila hyllningar eller stölder rakt av? Vilket som så väcks den lille zombiefanatikern i mig till liv när hela filmen exploderar till en splatterfest. Effekterna funkar för att vara lågbudget och det huggs, spetsas och äts kroppsdelar under merparten av den andra halvan.

“Insanitarium” är lika hjärndöd som patienterna på sjukhuset och förvänta dig inget stordåd inom zombiegenren. Vissa scener är väldigt fördummande när det måste förklaras sådant vi redan har förstått och karaktärerna är ganska trista. Men den stannar sällan upp och blir tråkig utan kör på i hög växel med massor av blod och våld och lite spänning mot slutet. Ibland behövs det inte mer än så för att stilla mitt zombieintresse.