Insidious

Det finns ett regelverk när man skapar skräckfilm. En form av checklista där vissa rutor måste få ett svart kryss för att helheten skall fungera i slutändan. Kombinationen av dessa rutor utgör resultatet samt även tillägget av en liten gnutta fantasi. Balansen för fantasi och fjanteri är en fin linje mellan intressant och totalhaveri.
Prologen är busenkel. Kärnfamilj flyttar in i stort hus. Äldsta sonen hamnar i koma och en samlad läkarkår står maktlös till att finna anledningen. Mystiska händelser börja uppdaga sig. Knarrande ljud, svarta skuggor och blodiga handavtryck. I filmens senare skede skiftar fokus från mystik till astralprojektion och andra dimensioner och här tappar man bort tråden samt intresset. Det blir fånigt, trevande och allmänt tragikomiskt att se hur inspiration från “Saw” (vilket är logiskt då regissören James Wan har några av dessa verk på meritlistan) krockar med “Freddy Krueger” i ett virrvarr av specialeffekter av lågbudgetkvalité. Släng in ett äldre medium i en överdimensionerad gasmask av Slipknot-modell samt två vilsna ghostbusters-snubbar så har tåget gått från skenande till en oundviklig krasch.

Skall man överblicka filmen ut ett rent ekonomiskt perspektiv så erbjuds man inte särskilt mycket kalla kårar för pengarna. Den typiska inledningen med skrikande fiolstråkar för spinna vidare på övernaturliga fenomen och siluetter som smyger runt. Vi har sett det förr och på så många bättre sätt. Och när allt kommer omkring så är ju inte ens titeln: “Insidious” särskilt skrämmande.