Interview

Jag önskar att Steve Buscemis tredje film som manusförfattare vore mer än den är. På samma sätt som Woody Allen eller Richard Linklater ofta försöker ha dialogdrivna filmer, har Buscemi skrivit en film som lika gärna kunnat vara teater.
Linklaters dialog är sällan speciellt rolig, men den är tagen direkt ur vår vardag och skapar en realistisk bild av en konversation. Allens dialoger är av en extremare art, nästan överdrivna och utstuderade till den subtila graden att jag ler så fort hans karaktärer öppnar munnen. Buscemis har skrivit om Theodor Holmans holländska originalmanus och det känns som han inte riktigt vet hur han velat ha det.

“Interview”, en reamke av Theo van Goghs film med samma namn, fokuserar på ett samtal mellan Sienna Millers karaktär, Katya, en självdestruktiv, divig såpastjärnan och Buscemis bittre politiske journalist Pierre Peders. Buscemis karaktär, kommer oförberedd till en intervju och visar förakt mot allt Katya representerar (skräckfilmer, tabloider, ytlighet). Intervjun inleds först i en restaurang och fortsätter i Millers lägenhet, samtidigt som de börjar hatälska varandra. Alkohol konsumeras, lögner och hemligheter tillkännages.

Katya och Pierre ger oss aldrig intrycket av att gilla varandra, vilket gör hela situationen i superstjärnans lägenhet absurd. Varför låter hon honom vara kvar? Varför stannar han överhuvudtaget? Även om förklaringar ges, känns det aldrig vettigt nog för att miss Miller inte skickar ut Buscemi. Det kan tyckas att båda behöver varandra – de utvecklar ett fader – dotter – förhållande, där de kompletterar vad de aldrig haft (en bra relation med far, dotter). Men den teorin fungerar bara i praktiken och inte alls i filmen.

Buscemi filmar “Interview” med en handhållen kamera för att ge publiken en intimare känsla, mer eller mindre på samma sätt som teater fungerar. Det är bra, men känslan som består filmen igenom – borde inte detta varit teater istället?