Into the Wild

“Into the Wild” har inte varit ett enkelt projekt. Faktum är att det tagit Sean Penn tio år att adaptera Jon Krakauers novell om Christopher McCandless livsöde till vita duken. All tid till trots, vilket kanske var nödvändigt, detta är en av de absolut finaste filmerna du kommer kunna se i år.
Filmen handlar om Christopher McCandless, en slipad man med ett lysande liv framför sig. Han är en toppstudent, college hägrar bakom hörnet, han lever livet de flesta drömmer om. Men istället för att satsa på juridiken skänker han sina sparpengar till välgörande ändamål och ger sig ut på en resa, destination – Alaska. På vägen möter han flertalet färgstarka personligheter som förändrar hans syn på livet.

Det första jag tänker på när jag ser “Into the Wild” är hur små beröringspunkter den har med konventionell Hollywooddynga – detta trots att det är en Hollywoodproduktion. Sean Penns bakgrund till trots – de typiska Hollywoodingredienserna, hetsigt klippande, och publikfrieri för att tillgodose den yngre publiken är inte inkluderat. Istället låter man estetiken tala, genom flertalet vackra panoreringar. Det var längesedan Amerika blev så vackert porträtterat, estetiken för tankarna till mästare som Werner Herzog och Terrence Malick.

Estetik i all ära, men utan en stark protagonist faller många alster, lyckligtvis fungerar Into the Wild ur ensemble synvinkel oväntat bra, jag hade betänkligheter dubier huruvida Emile Hirsch var rätt man att bemästra rollen. Lyckligtvis infrias inte dessa, Hirsch är subtil och närvarande – utan tvekan Hirschs internationella genombrott. Hirsch får oss, genom små gester och ansiktsuttryck, att känna stark patos till karaktären.

“Into the Wild” är en film med många ansikten. Ena sekunden får den dig att vrida dig av skratt, för att i nästa lura fram en tår. Sean Penn vågar ta ut svängarna en aning och göra en okonventionell film. Om du så ska se en film i år är det denna, “Into the Wild” är något av det bästa, mest spännande du kan se på vita duken i år.