Iron Man

Årets näst mest omtalade superhjältefilm är här. Robert Downey Jr. iklär sig rollen som välbärgade Tony Stark, här har vi den i särklass tråkigaste hjälteutstyrseln hopblandat med den färgstarkaste karaktären. Stark tjänar ihop pengar till levebrödet genom att framställa vapen till det amerikanska försvaret, han är en sann patriot och en äkta amerikan. Att Starks rikedom i praktiken grundar sig på att han profiterar på att kränga vapen som används i krig spelar mindre roll, Tony Stark är en amerikansk hjälte och celebritet, ständigt i blickfånget för antingen ovannämnda eller för hans många kärlekshistorier med modeller.
Så länge han “räddar USA” tycks det inte finnas någon som helst anledning till att tvivla på Stark som person. En serietidningsfilm bör aldrig beblanda sig med politik, således är det ett generalfel av manusförfattarna och regissören Jon Favreau att inflika Iron Man i en politisk kontext, varför inte följa serietidningen? Att stoppa in filmen i en aktuell och politisk kontext känns som ett billigt knep för att sälja biljetter i staterna.

Efter att ha blivit tillfångatagen av Afghanska terrorister, som inte omnämns vid namn utan som en fallang, bygger Stark ihop en pansardräkt istället för ett vapen och inuti dräkten blir han sitt alter ego, Iron Man. Efter händelserna inuti grottorna i Afghanistan tar filmen fart, Stark får nya perspektiv på livet och inser att han med dräktens hjälp kan bekämpa ondska.

En av de viktigaste stöttestenarna i bra serietidningsfilm är att den ska innehålla ett visst mått av autencitet, filmens styrka ligger i detta, vi vet att det inte är på riktigt. Men det känns ändå som det inte är en omöjlighet att en Iron Man-dräkt faktiskt skulle kunna finnas, i teorin i alla fall. Tony Stark är komparativ andra hjältar inom genren inte utrustad med några övernaturliga krafter. Mycket tid läggs vid att belysa och beskriva bygget av dräkten, tempot skalas av och filmen bygger upp en annalkande förväntning av vad som komma skall, och en eventuell uppföljare. Gradvis ökar crescendot, man är noga med att bygga upp en stabil grund att stå på, sedan spänns bågen och filmens avslutande parti är godis för alla med öga för bra specialeffekter.

Iron Man har alla ingredienser; bra specialeffekter, Downey Jr. i toppform, men även Jeff Bridges överraskar, och i periferin finns en subtil kärlekshistoria. Sett till helheten är Iron Man en bra introduktion av mannen i järn, tråkigt nog är det den horribla öppningen som etsar sig fast i minnet. Avslutningen vittnar om eventuell uppföljare och med samma arbetslag kan serien på allvar blomma ut. Nu räcker det inte hela vägen.