Iron Man 2

Tony Stark är egentligen av samma skrot som Bruce Wayne – massa pengar och inga superkrafter. Men nattens riddare är en hämnare som drivs av inre demoner medan järnmannen är kapitalistmyntets bägge sidor, sammansmält till en häftig actionfigur. Och i Robert Downey Juniors gestalt kan figuren locka till skratt, med en skojfrisk tagning på Howard Hughes-excentrikern i sällskap av Jon Favreaus känsla för gammal hederlig underhållning.
Det bedrivs ett slags amerikanskt demoniseringsprojekt. Skurkarna i första filmen var grottalibaner, och här får ondskan ett ansikte i Mickey Rourkes hårdtatuerade vodkaryss. Ivan Vanko – till utseendet en korsning mellan Axl Rose och Viggo Mortensens lönnmördare från “Eastern Promises” – vill hämnas sin geniforskande far och störta Stark med eldrivna piskor. Ytterligare motstånd kommer från Sam Rockwells vapenindustririval – en Salieri med Napoleonkomplex.

Kalla kriget utkämpas alltså på nytt med Hollywood-stjärnor bakom flaggen, men trots den skeva världssynen får amerikanska storhetsvansinnet en rejäl fotsula tvärs över stjärnorna. 1984 var året då OS hölls i Los Angeles. Världens uppmärksamhet sporrade en offentlig kraftdemonstration under invigningen, då en man flög över publiken med jetpack. Den historiska skämskudden blir som en fond, mot vilken Iron Man anländer på scen under sin självhyllande tillställning Stark Expo.

Liksom i föregångaren sätts inte dramat i ordentlig rullning förrän Tony Stark blir beskjuten bakom ratten i ett fordon. Bilen – ett slags symbol för modernitet och kapitalism – blir till spillror och understryker teknik som både gåva och förbannelse. Efter olyckan i första filmen krävs en magnetisk apparat för att hålla splitter från Starks hjärta, men teknikens ofullständighet gör sig påmind och han ställs mot dödsklockan. Allt går åt helvete, varför man gärna skjuter in med ett skratt när Stark bekämpar dödsångest med barnslig dumdristighet.

“Iron Man 2” är fyrverkeriet som föregångaren byggde upp för. Många gånger mer komedi än något annat, där skådespelarna strukit över one-liners med komiska pauseringar, narcissistiska stamningar och mimiska lustigheter – som om ensemblen vore sitcom-skådisar på en improvisationskväll. Och Favreau lyckas ro i hamn kalaset även utan 3d-teknik, tack vare barnasinnets kraschlekar och tonårsspjuverns satir. Ett spektakel att glädjas åt.