Jack and Jill

Adam Sandler och Dennis Dugan är fast beslutna om att köra sina respektive karriärer i botten. Deras intima samarbete har resulterat i en mängd avskyvärda alster genom åren, men ingenting är ens i närheten av att vara så obeskrivligt uselt som “Jack and Jill”. Det är nästan så att man börjar undra ifall duon inte testar sin publik för att få en fingervisning om hur pass lojala de är, eftersom det är omöjligt att undgå det faktum att fansen prövas till den allra yttersta smärtgränsen den här gången.
Adam Sandler gör en Eddie Murphy och duellerar således mot sig själv i en dubbelroll. Han spelar Jack och Jill, två miserabla tvillingar som ger ordet syskonkärlek en ny innebörd, och som väntat i en Happy Madison-produktion finns det ingen handling att ta hänsyn till, inga karaktärer att bry sig om eller ens några skämt att skratta till. Den har ingenting, allra minst ett hjärta.

Inte nog med att man måste stå ut med Sandlers vanliga dryga jag, “Jack and Jill” fokuserar tyvärr en hel del tid och energi på hans fullständigt vidriga porträtt av Jill. Jag ryser av obehag varje gång jag hör hennes nasala gnäll. När hon sedan går igång med sitt hysteriska tjatter är det inte långt ifrån att kvällen slutar med tvångsmedicinering för ångestattacker. Ännu märkligare blir det när Al Pacino dyker upp i en konstig biroll som sig själv i ett tafatt försök att skänka någon form av heder till filmen.

Jag kan inte rekommendera “Jack och Jill” till någon. Det enda filmen bidrar till är frustration och ilskenhet över att ha blivit grundlurad i tron av att detta skulle vara en komedi. Sandler kanske har hysteriskt kul när han spökar ut sig till medelålders häxor med överjävligt bekräftelsebehov men själv bara suckar jag tungt och går vidare. För här finns det inget att se.