Jag älskade honom

Pierre sätter i en fåtölj i ett charmigt gammalt stenhus någonstans i franska alperna. Det går nästan att ta på den uppgivna känslan hos hans svärdotter Chloé som precis blivit lämnad av sin man, tillika Pierres son. Hennes barn fick äta på McDonalds, men är ändå lika uttråkade att sitta mitt i ingenstans och vänta på att deras mor ska komma på fötter igen. Men barnen ligger och sover när Pierre börjar berätta om sitt livs kärleksaffär.
Det är med smärta som Pierre börjar berätta om sin första resa till Kina för att träffa potentiella kunder. Han träffar Mathilde, hans tolk, och kan knappt få fram en vettig mening under sin presentation. Precis som i Zabou Breitmans regidebut är det minnen som är huvudtemat. Det är Pierres bästa minnen, men kanske också hans smärtsamma.

Kemin mellan Daniel Auteuil och vackra Marie-Josée Croze som spelar kärleksparet är egentligen den enda anledningen att “Jag älskade honom” fungerar. För historien i sig är tunn (Anna Gavaldas bok är trots allt inte längre än 130 sidor) och det blir snabbt repetitivt när karaktärerna träffas i hemlighet i Paris, Hong Kong eller någon annanstans runtom i världen. Och även om “Jag älskade honom” trots allt handlar om kärleksrelationen mellan Pierre och Mathilde hade det varit intressant att se hur andra påverkades av det dubbelliv Pierre levde. Inte minst hans fru och hans barn.

“Jag älskade honom” är en känslofylld film där intensiteten hela tiden är hög och (tack vare) det repetitiva berättandet finns det få döda minuter. Jag kan inte låta bli att se flera likheter med både Sofia Coppolas “Lost in Translation” och Wong Kar-wais “In the Mood for Love”, och även om “Jag älskade honom” inte är i närheten av respektive film, är det finns att se en kärlekshistoria som inte är byggde på klichéer och där blygsam förbjuden kärlek berättas med smärta och känsla. Känslor sprudlar åt alla håll, det är fysiskt och det är äkta.