jOBS

Vi var många som läste Walter Isaacsons biografi om Apple-grundaren Steve Jobs med hänförd fascination. Vi blev tagna på sängen hur denna man kunde vara så hemsk, hur han var ett svin mot sin familj och sina kollegor, men hur han samtidigt var en av vår tids mest briljanta innovatörer.

Men Steve Jobs var nog mest av allt en briljant marknadsförare. Kanske den bäste någonsin. Främst för att han gjorde marknadsföring till konst. Han lade reglerna åt sidan, skapade sin egen stil och var totalt kompromisslös. Att modekortet på en dator skulle se vackert ut handlade inte om att förbättra interna processor och prestanda; det var marknadsföring.

“Jobs” bygger vidare på den kult som omgärdar Steve Jobs person och de produkterna hans företag producerade. Men tyvärr är det en form av enkel lätthet som prioriteras före hård sanning. Jobs porträtteras som ond och manipulativ, men Ashton Kutcher har väldigt svårt att verkligen komminucera några riktiga känslor. Och när medgrundaren till Apple, Steve Wozniak, i samband med filmens premiär får en halvtimme på Bloomberg för att såga filmen längs fotknölarna på grund av alla felaktigheter, då inser vi vilket havsverk detta verkligen är.

Men mest av allt är Steve Jobs liv alldeles för innehållsrikt för att en tvåtimmarsfilm ska göra det rättvisa. Det finns så oerhört mycket att berätta, hans nederlag, hans utbrott, hans framgångar och hans sjukdom – att Aaron Sorkin, som skriver “den riktiga” Steve Jobs-filmen kommer ha stora problem att lyckas hitta den där balansen.