Joshua

För 9-årige Joshua förändras livet drastiskt när hans lillasyster anländer till jorden. Familjen Cairns blir så pass upptagna med den lilla krabaten att Joshua hamnar i skymundan till dennes stora förtret. Sakta men säkert förvandlas den perfekta tillvaron till en mardröm och Joshua visar vad han egentligen tycker om att hamna i skuggan av yngre syskon.
När man hör talas om “Joshua” så må paralleller med “Omen”-filmerna dyka upp. Stryk dessa per omgående. Upplägget med småbarn som är ilskna av diverse anledningar är den enda kopplingen. Här är det inte övernaturliga krafter som styr, som i Damiens fall, utan det är avsaknad av kärlek, ren och skär avundsjuka och känslan av att vara bortstött från sina egna föräldrar. Detta tema är säkerligen igenkännbart hos många och lätt att relatera till vilket talar till “Joshuas” fördel. Andra fördelar är starka prestationer från Sam Rockwell och Vera Farmiga, som spelar föräldrarna. Den totala närvaron i deras roller gör det trovärdigt och Farmiga sticker ut med en känslomässig tolkning av en nedbruten mamma. Ju mer tiden går desto mer blir hon ett nervvrak tack vare barnaskriken från den nyfödda bebisen. Hon hade samma problem med Joshua när han var liten och hoppades på att det inte skulle återupprepas. Joshua ställer dessutom krav och gör det nervöst i hemmet och hon börjar tugga psykofarmaka som letar sig allt längre in i hennes huvud. Hon blir avtrubbad och man känner visst vemod när humörsvängningarna blir allt fler och tålamodet börjar rinna ut hos alla i familjen.

Nackdelarna spelar dock ut fördelarna och “Joshua” är en spretig film som inte vet vilket håll den vill gå åt. Den är långsam och uppbyggnaden drar ut på tiden. När man förväntar sig att tempot ska ökas, stannar den upp. Istället fortsätter regissören George Ratliff att bygga upp scenarion vi redan tagit del av och “Joshua” kommer ingenstans. Det är ett starkt familjedrama men plötsligt försöker Ratliff flika in thrillerinslag som inte påverkar nämnvärt och när man börjar undra om det inte håller på att blomma ut till en skräckfilm, då tynar dessa inslag bort och det återgår till drama. Kristna undertoner dyker plötsligt upp från ingenstans och ska tillrättalägga Joshuas underliga beteende men detta försvinner lika snabbt som det nämns. Jacob Logan är tveksam i titelrollen och är emellanåt ganska blek. Dessutom lider karaktären av samma problem som resten av filmen. Han växlar mellan god och jobbig, till skräckinjagande och känslolös vilket summerar “Joshua” ganska bra. “Joshua” verkar vilja vara tre filmer i en men blir ingetdera.