Jumper

Samuel L. Jackson och Hayden Christensen kämpar mot varandra i ett science fiction-äventyr. Nej, det är inte “Star Wars” utan “Jumper”, en film med ett i grunden intressant koncept som faller på bland annat halvdana specialeffekter och en av de två ovan nämnda skådespelarnas brist på talang.
I filmen upptäcker småmobbade David (Christensen) att han har förmågan att teleportera sig vart han vill på ett ögonblick, och njuter av sina krafter till fullo som ungkarl i världens alla hörn. Allt förändras när han inser att det finns andra som han själv, och att ett krig rasar mellan så kallade “Jumpers” och “paladiner”.

“Jumper” är baserad på en bok (i en serie) men innehåller egentligen inte mycket till historia. Att utforska teleportering och vad det innebär för strider och miljöer är i grunden intressant, men potentialen i konceptet utnyttjas inte till fullo. Logiska luckor och frågetecken avlöser varandra, samtidigt som både actionscener och specialeffekter är av medelmåttig kvalité. Filmens målgrupp är dessutom tydlig, då Hayden Christensen spelar ungdomligt “cool” och filmens “paladiner” är ett säkert kort hos den yngre “World of Warcraft”-generationen.

Allt är dock inte elände, trots att mycket är medelmåttigt eller sämre. Samuel L. Jackson äger naturligtvis varje bildruta han syns på, men även den unge Jamie Bell visar stor talang som en lite mer våldsam “jumper”. Jämfört med huvudrollen slår det gnistor om Bells karaktär, och det är bara att hoppas att han får mer utrymme i en eventuell uppföljare eller spin-off.

Trots allt detta köper jag på något sätt helheten, och när jag lämnar biografen är jag varken nöjd eller missnöjd. “Jumper” landar precis i gränszonen mellan styggelse och ganska hygglig, och är man inte överdrivet kräsen kan den vara helt okej underhållning i brist på annat. Det finns långt mycket sämre film därute, och personligen begär jag inte mycket mer än så här i actionväg en sömnig februarikväll.