Juno

Ja, jag gillar Juno. Och ja, jag ska försöka att inte gnälla. Jag älskar “Juno” mest för att Juno är världens härligaste karaktär. Men jag måste gnälla på Juno för att hon konverserar med karaktärer som inte är lika härliga.
Ellen Page spelar titelkaraktären med en imponerande verbal virtuos och med hjärta och dedikation för sin karaktär. Det är härligt att se Page referera populärkultur och omgärda sig själv med ironiska accessoarer. Det känns äkta. Graviditeten, och den likgiltiga reaktionen, är symbolisk för Juno att ta livet med en klackspark och leva efter impulser.

När Juno släpper nyheten för sina föräldrar (lysande porträtterade av J.K Simmons och Allison Janney), visar det sig emellertid att alla ingående intryck är falska. Ja, Juno har en tillbakalutad, ganska överlägsen attityd – men ju längre in i filmen vi kommer, öppnar sig sidor hon försöker gömma – rädsla, sårbarhet och inte minst en slags medkänsla för sig själv. En dag kommer hon att bli en bra mamma. Men inte som sextonåring.

Om något, borde Jason Reitman hyllas för sin förmåga att välja ut intressanta manus. Han väljer välskrivna manus, med om aktuella, nästan tabubelagda ämnen. Hans första film var en film som handlade om tobaksindustrin utan att visa en enda cigarett. Bara det är värt en applåd. “Juno” är skriven av Diablo Cody, en kvinna med världens underbaraste namn, och en karriär som strippa på meritlistan. Det märks att det mesta kommer från hjärtat och egna upplevelser. Det går inte att skapa film med samma finess och smarta dialog – utan att någon själv gått igenom det, eller i alla fall delar av det.

Jason Bateman och Jennifer Garner dyker tidigt upp som potentiella adoptionsföräldrar, och det är där filmen kanske tar ett litet felsteg. Det är inga underhållande karaktärer, och Bateman fungerar inte som deprimerad Sonic Youth-lyssnande antiförälder. Speciellt inte vid sidan av hyperenergiska Jennifer Garner, som “läst alla böcker om att få barn”. Det porträtterar säkert en del av verkligheten, men det blir aldrig lika underhållande som när Page konverserar med Michael Cera eller J.K. Simmons.
Även om karaktären i sig fungerar bra för Garner, sätter den ändå fingret på vad som inte fungerar med “Juno” – en del situationer känns aningen uträknande och finslipta, mest för sakens skull. “Juno” är som bäst när den känns spontan och riktig.

“Juno” är precis som “Thank You for Smoking”, en söt film med härlig stämning, som sätter ett konstant leende på läpparna filmen igenom. Men det blir inte mycket mer än så. Det lilla extra saknas.