Justin Bieber: Never Say Never

“Never Say Never” är ingen dokumentär, den är inte ens en film. Den är en enda lång reklamsnutt, som en trailer som aldrig vill sluta, för en produkt falskt marknadsförd som en “underdog” och “sångare av folket”.
När jag ser publiken skrika och hänföras under konsertscenerna tänker jag att det var så här det kanske såg ut på Hitlers propagandamöten, de som fick monstret folkvald. Mass. Psykos. Skickligt orkestrerad av människor som vet exakt hur man trollbinder ett folk i gungning, man ger dem hopp om att deras liv skulle kunna vara bättre, att de bara är ett YouTube-klipp ifrån att få sina drömmar om att bli älskade av hela världen uppfyllda.

Mina öron och ögon blöder, deras enda tröst är Bäverns snabbt annalkande målbrott (hej då kastrerade röst som får småflickors knä att darra) och hoppet om ärftlig skallighet i Bieberfamiljen (hejdå oförklarligt omtalade hår). Detta skräp till ursäkt för underhållning förtjänar inga fler ord, så jag slutar skriva.