Kärlek Deluxe

Idén till “Kärlek deluxes” huvudperson Selma Trastell kom enligt manusförfattaren själv efter att hon hade läst en intervju med en framstående svensk chic-litförfattare som hävdade att hon aldrig hade läst sina böcker om hon inte själv hade skrivit dem, att hon föredrog tyngre litteratur. Självförminskningen detta innebär ska ha inspirerat Anna Platt till sitt manus, där Selma Trastell spelad av Moa Gammel är en författare med lågt kulturellt anseende, som en dag bestämmer sig för att nå eliten. Och här börjar berättelsen om den självursäktande, pinsamt plumpa och rent av förargande “Kärlek deluxe”.

Det är onekligen så att frågan om hög kontra låg kultur är en både relevant och intressant sådan, och med rätt ingång förtjänar den absolut att filmatiseras. Problemet är att i “Kärlek deluxe” gör man en riktig skitfilm, som ursäktar sig själv genom att hylla skitkultur. Och då är jag ändå den första att försvara mängder av lågkulturella verk, hylla dem till skyarna rent av. Men i “Kärlek deluxe” ges ett egenvärde till det lågkulturella. Finkulturen avfärdas som högtravande nonsens.

Selma Trastells slitning mellan de två skikten av litterär kvalitet speglas tydligast i hennes romantiska intressen. Martin Stenmarck spelar den spontana covergitarristen John, som representerar den kroppsliga passionen, känslolivet, värme och mänsklighet. Andreas La Chendardière gestaltar stele Nils som står som symbol för det högkulturellt intellektuella, artificiella och avsaknaden av livlighet. Mellan dessa velar Selma i oändlighet. Det är klassiska representationer som för mina tankar till Douglas Sirks förtjusande melodram “Morgondagen är vår”, en koppling som dock gör bristerna i “Kärlek deluxe” löjligt uppenbara. Istället för ett gott klasspatos som man hade kunnat föreställa sig, gör filmen sig till en hyllning av den faktiskt dåliga kulturen. Här handlar det inte längre om högt eller lågt, väl ansedd eller kritikerhatad. Det handlar om objektiva värden, där man förespråkar plagiaten, kopiorna, det slentrianmässiga skapandet framför nytänkande, konstnärliga visioner, ambitioner och verkshöjd. Det är rent av ganska motbjudande.

Om man ser förbi denna aspekt av filmen så kvarstår en lika ytligt menlös berättelse som romanerna Selma Trastell själv ägnar sig åt. En banal och oengagerande romantisk komedi. Intrigen saknar helt djup, karaktärerna är närmast karikatyrer (utan egentlig förebild, upplever jag det som), och humorn baseras på en sån pinsam situationskomik att jag gång på gång kommer på mig själv med att gömma mitt ansikte i min sjal på grund av hur plågsamt dåligt det är.

Filmens tema är det i sig alltså inget fel på, och den fick mig trots allt att tänka på en väldigt fin gammal klassiker. I övrigt är “Kärlek deluxe” i de flesta avseenden urusel.