Kärlek på Italienska

Berättelsen inleds som “Katt på hett plåttak”; nestorn ska stiga åt sidan och överlämna företaget till någon av familjemedlemmarna, som resterande speltid förväntas tassa bakom ryggen på varandra. Men familjekrönikan överges tidigt för att tvetydiga matriarken Emma Recchi (Swinton) ska ljuga, äta och knulla – precis som väntat när filmen heter “Kärlek på italienska”.
Samtliga karaktärer – i alla fall de som ges mest repliker och man förväntas tycka om – vill ta sig loss. En längtan efter att bryta tystnaden och posen på det borgerliga familjefotot, skrika ut sina känslor till ett stråksoundtrack som vill diktera våra känsloliv. Ofta går huvudpersonerna vilse i bilder ur fokus, som om de försöker hitta en klarhet som endast infinner sig när det äts god mat.

“Kärlek på italienska” kan ses som en feministisk rekonstruktion av det klassiska melodramat – känslor svallar över så salongen fylls till bristningsgränsen av tårar och saliv, men söker ständigt spelrum för kvinnlig drift. Som vi lärt oss i “Videocracy” har det italienska samhället funnit Guds avbild i penisen, men här porträtteras manlig identitet som en fotboja så fort kvinnotrofén vaknat upp.

Men skissering av en ensemble man inte känner något för – det är tyvärr vad som sker när en kamera jagar snygga bilder, lämnar skådespelarna i sticket och inte bryr sig om att rama in karaktärerna. När den överpampiga musiken hälsar på blir det – förutom en tydlig genreplacering – som att gå på konsert och höra musiken dåna ur högtalarna, trots att arenascenen står tom.

Det är ingen slump att Tilda Swinton spelade den vita häxan i första Narnia-filmen. Hon är en elektrisk Frankenstein-uppståndelse från bårhuset, och här hörs hur smycken slår mot kallt stål när de vidrör hennes stela fingrar. Men hon vaknar så småningom till liv – tack vare marinerade kräftstjärtar och passionerat sex – och jag gläds åt att skymta Swintons smilgropar. Om bara jag var lika glad.