Kärlek på menyn

Stjärnkocken Kate är kökschef på den fina restaurangen “22 Bleecker”, och spenderar kvällarna med att förse sina gäster med New Yorks godaste mat. När Kates syster går bort, och hon blir tvungen att ta över vårdnaden om systerns barn vänds hennes liv upp och ned. Rollen som mor passar henne inte alls, men när frustrationen blir som störst dyker hennes kollega Nick upp och räddar situationen. Och vad som till en början verkar vara en halvintressant film, banar snabbt ut i en sockersöt smörja som liknar varenda romantisk komedi vi har sett de senaste tio åren.
“Kärlek på menyn” må vara en mysig film och Abigail Breslin må åter igen visa att hon är en av världens bästa barnskådespelerskor, men trots detta kan vi inte frångå faktumet att filmen följer standardmallen för amerikanska, romantiska komedier. Vilket resulterar i att det mesta blir patetiskt förutsägbart och sockersött. En kvinna som på något sätt får en svår livssituation och sedan träffar en man som rättar till allting, för att relationen sedan ska gå fram och tillbaka tills de får varann på slutet känns som brist på nytänkande från manusförfattarens sida.

Dessutom innehåller filmen otaliga logiska brister som finns där för att filmens handling ska kunna hålla ihop. Bagateller egentligen, men när det blir i så stora mängder kan man inte låta bli att reflektera över det. Det känns exempelvis inte naturligt att en fullt frisk kvinna när hon föder ett barn skriver ett brev till sin syster och ber henne att ta hand ta hand om hennes dotter ifall “något skulle hända henne”. Sett till skådespelarprestationerna är det, som nämndes tidigare Abigail Breslin som gör den överlägset bästa insatsen, medan Aaron Eckhart inte gör en lika bra prestation, kanske delvis på grund av karaktären.

“Kärlek på menyn” är inte någon aktivt dålig film, men den gör inte heller något för att sticka ut ur mängden. Som tittare får man precis det man väntar sig utan några som helst överraskningar, eller oväntade moment. Det är fegt – och tråkigt.