Katyn

Hur långt får man som regissör gå när man gör film av en av världshistoriens hemskaste brott? Och vet vi som åskådare egentligen hur långt man verkligen gått? Vi vet, för vi kan vår historia. Vi i väst vet vad Hitler gjorde, och vi inser vikten av att uppmärksamma det hela.
På samma sätt vet den polska regissören Andrzej Wajda tillsammans med sina landsmän vad Stalin gjorde med polackerna under ockupationen. Skillnaden här är att Polens historia inte är speciellt känd för oss västerlänningar över lag. I litteraturen har den hamnat i skymundan tack vare Tyskland och inom filmens värld har filmskapare ända sedan krigstiden kämpat mot den hårda censuren som länge regerade i det forna östblocket. Men nu är det slut på det. Kommunismen har fallit i Polen och Wajda, som nu är en gammal man, har äntligen avslutat den film han aldrig trodde skulle bli möjlig.

Wajda är känd för att avbilda individer eller grupper placerade vid vägskäl i livet; samhällen i övergång. Detta har vi sett i hans tidiga krigsfilmer från 50-talet (“Kanal”, “Aska och Diamanter”), och vi bevittnar det nu åter igen. Filmen inleds på en bro. Tyskarna pressar på från ena sidan och Ryssarna från den andra. I mitten finner vi en polsk folksamling som tränger sig i ängslan, ovissa om framtiden och sina familjer – och de tvingas nu välja väg. Anna är kvinnan som urskiljer sig från mängden. Hon letar efter sin man, Andrzej, som är en officer. De möts men skiljs åter. Andrzej tillfångatas av den ryska armen tillsammans med sin vän Jerzy menas Anna och dottern återvänder till Warszawa. För de som kan sin historia är den resterande delen av filmen inget mer än en vältalig, dock brutal dokumentär som redogör på var sitt håll för Annas, Andrzejs och ytterligare några människors liv fram till det bittra slutet.

Länge var Tyskarna beskyllda för massakern i Katyn. Den kommande generationen växte upp med vad som kom att kallas “Katynlögnen”, huvudsakligen eftersom det i själva verket var Ryssarna som låg bakom och tvingade ett ockuperat Polen att hålla sanningen dold. Filmen behandlar dels Katynmassakern, mordet på cirka 20,000 polska officerare, och dels Katynlögnen som landets invånare levt med i över 50 år men som äntligen tillåts komma till ytan för diskussion. Först nu tillåts vi inse vikten av att uppmärksamma det hela.

Slutscenerna är otroligt starka, alltför starka för att bli rörande. De är där för att göra en poäng. De är chockerande och vågade; nödvändiga för att slå igenom med full slagkraft hos dem som faktiskt inte kan sin historia. Tyvärr är det dock så att okunnighet kan förvirra i detta historiska dokument, vilket gör att filmen främst tillåts uppskattas fullt ut av polackerna själva. Men det är fortfarande en viktig film, ett stort steg framåt för polskt filmskapande och ett storslaget adjö från en nu väldigt gammal Andzej Wajda.