Keeping Watch

Fen Fen Chengs “Keeping Watch” visar varför asiatisk film aldrig fångat mig. Inte nog med att språket känns abstrakt samtidigt som det är övertydligt och det experimentella i filmskapandet är inte alltid till filmens fördel.
Han är killen med västerländska t-shirts, designerbrillor och två personligheter. Han är schizofren, tillbringar större delen av sin tid på en klinik och resternde tid hos Ching – urmakaren. En dag försvinner Han. Orolig ringer Ching till hans föräldrar och får då veta att han har varit död i tio år.

Det känns som det mesta Fen Fen Cheng gör är barnsligt. Varje kvart påminner han oss vad som händer eller hänt genom textremsor. För att illustrera vattenfärg gör han hela bilden till en vattenfärgsmålning. Det känns som Cheng lekt med sitt redigeringsprogram, lekt med sina kameraåkningar och lekt med sina skådespelare.

Och det är inte lekfullt. Det känns snarare som en barnbok. Kameran tar onödiga omvägar när den letar upp sina huvudpersoner och det mesta känns alldeles för kalkylerat för att vi ska bli en del av historien.

Precis som en stor del av de taiwanesiska filmer jag sett är “Keeping Watch” en tyst film där bilderna får tala. Det fungerar inte, specillet med tanke på den komplicerade historia regissören försöker berätta. Hade man använt ordets starka kraft hade mycket varit vunnet.