KM31

Det finns tillfällen då man kan lämna en biosalong som ett stort frågetecken, men ändå känna att man har fått ut något av filmen. David Lynchs filmer är briljanta exempel på detta. Sedan finns det tyvärr också tillfällen då man kan lämna en biosalong som ett minst lika stort frågetecken och bara ifrågasätta vem som har låtit en produktion som denna gå igenom. Skillnaden mellan Lynchs filmer och “KM31” är att det finns tankar bakom Lynchs verk, medan “KM31” bara är ett korkat hopkok av lösryckta scener som bildar en obskyr film som i alla fall inte liknar något jag tidigare har sett.
Att beskriva handlingen i “KM31” är som att beskriva celluppbyggnaden i ett bananskal – i princip omöjligt. Men jag ska göra ett försök till en ytlig beskrivning av filmens handling. Agata blir under märkliga omständigheter överkörd av en lastbil och hamnar i djup koma. Tillsammans med sin man börjar Agatas tvillingsyster Catalina undersöka vad som egentligen hände Agata. Det går snart upp för Catalina att hennes syster har råkat ut för en förbannelse och fastnat i ett gränsland mellan liv och död.

Om ni fann något uns av positivism i min beskrivning av filmens handling misslyckades jag med beskrivningen och ni får genast ta och ändra uppfattning. Storyn är nämligen precis lika lövtunn som resten av filmen och låter i princip dess betraktare helt på egen hand försöka förstå vad det hela handlar om. Filmen hoppar glatt mellan olika genres, karaktärer och miljöer utan att låta tittaren hänga med i svängarna och det tar inte lång tid förrän det hela blir olidligt.

Till råga på allt är karaktärerna så urbota korkade att hela filmen nästan känns som en skymf gentemot sin publik. Detta är en sådan film där karaktärerna gång efter annan återvänder till brotsplatsen trots att de vet att människor under oförklarliga omständigheter ständigt försvinner därifrån. Att skådespelarna bakom filmens karaktärer aggerar som golvmoppar förbättrar inte det hela. Det kanske märkligaste med hela filmen är dock dess oförklarliga försök att kunna kalla sig själv en skräckfilm. De scener som är tänkta att höja pulsen på publiken misslyckas så fatalt att det mesta på biotablån, oavsett genre, skrämmer mer. När det halvvägs in i filmen börjar levereras animerade spöken och flygande gummor har man längre ingen luft kvar att sucka med.

Man ska ha en eloge om man över huvud taget klarar av att sitta kvar i biosalongen under de närmare två timmar den pågår. Att se “KM31” leder nämligen i bästa fall till en enorm illvilja att någonsin igen se en mexikansk skräckfilm. I värre fall riskerar du att bli sängliggande i dagar med kramp i hela huvudet. Nej, men allvarligt – det gör ont i varenda cell i hela kroppen att se “KM31”!