Kung Fu Panda 2

Allting börjar baklänges: öppningsscenen avslöjar slutet. Men ännu värre; vi tillåts aldrig glömma bort scenen. Vi vet alla vart detta äventyr är på väg. För de yngsta barnen är öppningsscenen en sorts påminnelse att, även om det blir läskigt, så kommer det trots allt att lösa sig tillslut. Men för de vuxna – till vilka den första “Kung Fu Panda” – uppenbarligen riktade sig till, fylld med kampsportsfilmsreferenser och kvicka repliker, framstår öppningsscenen enbart som en generaliserande dumifiering av publiken.
Precis som alltid nuförtiden är “Kung Fu Panda 2” en visuell fröjd. Men därutöver lämnas mycket att önska. 3D-filmen öppnar med en 2D-historia om ett kungarike med en arrogant påfågel till härskare. Påfåglarna bestämmer sig för att nyttja fyrverkerier till vapen istället för den harmlösa avledningen de var skapade för. När en spåkvinna förutspår att en svart-vit-krigare kommer bli påfåglarnas undergång, tar påfågelkungen död på den lokala pandabefolkningen, på vilket sätt vår antagonist förlorar sina föräldrar.

Genom filmen blickar Po, antagonistpandan, tillbaka på traumat. Samtidigt som han försöker lägga ihop pusslet kring sina föräldrar vet publiken redan allt han inte vet. Nerven i letandet efter sanningen försvinner till följd av detta, vi väntar mest att han ska hinna ikapp oss i berättandet.

Karaktärsgalleriet lämnar mycket att önska. De känns stressade och underutvecklade och snabbt påhittade som om de vore en del av en improvisationsteater. Och när det visar sig att DreamWorks-bossen Jeffrey Katzenberg planerar sex filmer i Panda-serien tåls det att fundera på varför inte karaktärsutvecklingen ges någon tid.

Den goodwill som den första filmen (nåja) förde med sig är som bortblåst. Regidebutanten Jennifer Yuh sänker sig till lägsta gemensamma nämnare och lägger nivån där bara de dummaste och mest simplistiska människorna känner sig stimulerade.