L.A. Gigolo

“L.A. Gigolo” presenterar Los Angeles mest glamorösa och välmående sida. Nikki bor där, och han tar sig genom dagen på ett annorlunda sätt. Nikki är hemlös och arbetslös men innehar ett sätt och ett utseende som är oemotståndligt för det motsatta könet. Han är dessutom mycket väl medveten om detta. På så sätt har han trots allt lyckats få ett privilegierat liv då hans sysselsättning består av att förföra rika damer och låta dessa försörja honom.
Mitt i hans vardag av lyx och lättsamma livsstil möterN ikki en oförmögen tjej med fötterna på jorden och blir kär i henne. Problemet består av att hon bär på en hemlighet. Samtidigt måste Nikki klura ut hur han ska bibehålla sin nuvarande relation med Samantha, kvinnan som försörjer honom sedan en tid tillbaka.

I och med att filmen fortlöper ändras således centreringen och tittaren får för en stund ta del av de mindre charmiga delarna av Los Angeles där de fattiga gör sitt bästa för att överleva. Den delen får dock inte mycket utrymme och vävs inte in i handlingen förutom i en kort sekvens, vilket är synd. Stadens mångfald och bekymmer hade kunnat integreras bättre och hade bidragit med det djup som “L.A. Gigolo” saknar.

Ashton Kutcher spelar Nikki och varken han eller någon av hans kollegor i filmens andra roller gör något större intryck. Till sitt försvar har de förmodligen inte haft avsevärt mycket att jobba med, och deras tillkortakommanden är knappast avgörande för filmens misslyckande. Då är ett större misstag istället att både Nikki och de andra figurerna i filmen är för ytliga och tråkiga för att göra en karaktärsdriven historia som denna intressant. Fantasin visste tydligen sina gränser under manusförfattandets gång.

Filmen är, trots sina försök till motsatsen, inte rolig. Utöver ett par inslag som kan räknas på ena handens fingrar lockar ingenting till ett leende eller skratt. Istället byggs någon slags vemodig och självömkande stämning upp ju längre filmen leder. Denna är bara opassande, svår att uppskatta och ta till sig och ändrar inte det faktum att man dessvärre inte bryr sig. Romanserna, som en stor del av filmens betoning ligger på, saknar de nyckelmoment som behövs för att göra dessa märkvärdiga. De känns snarare banala.

Men det största problemet är intrigen i sig, som omöjligen kan bli dramatisk när huvudpersonens största problem är att han inte längre kan glida genom livet utan att arbeta. Hur ska ett tema som detta kunna bli engagerande? Året är 2009 och i dagsläget är det ett frågetecken hur man kan tro att filmens handling kan uppfattas som berörande eller underhållande. “L.A. Gigolo” både inleds och avslutas med en monolog av huvudpersonen, allt där emellan är bara utfyllnad bestående av alldeles för frekventa sexscener och intetsägande romantik.