La boulangère de Monceau

Varje regissörskap präglas för mig av kronologier. Filmerna spelades in i en viss följd, en film visades obestridligt före en senare. Det finns också en kronologi för hur konstnärskapet ska göras begripligt, skulle jag se om Tarantinos filmer idag skulle jag antagligen välja att se dem i tematisk ordning, snarare än i historiskt linjär. Men så finns också betraktarens kronologi. Och efter Eric Rohmers död är det till den första film jag såg av honom som jag återvänder.
La Boulangère de Monceau är den första av hans sex moraliska berättelser, då jag såg den första gången slog den mig som en berättelse i gränslandet mellan Antoine & Colette och Masculin féminin, finstämd och väldigt fransk, formmässigt fräck med långa tagningar och jump cuts som alternerar mellan att hoppa förbi sekunder ena stunden, och dagar den andra.

Idag ser istället den unga mannen. Han betraktar dagligen en vacker ung fransyska, Sylvie, på gatan, från caféet Le Dôme de Villiers precis intill Villierskorsningen. De ser varandra i veckor utan att säga ett ord, samtidigt som livet av studier inför tentamina passerar nästan obemärkt förbi. Så försvinner hon en dag. Den unge mannen fortsätter att vandra rue Legendre, rue de Saussure och rue Lebouteux fram och tillbaka i hopp om att få se henne åter. Han gör det till sin dagliga rutin att besöka ett bageri där han köper kakor han äter på sin promenad. På bageriet jobbar ett ungt bageribiträde, söt snarare än vacker, men märkbart förtjust i den unga mannen. Medan rutinen blir allt mer av vana blir även bageribiträdets förälskelse uppenbar, den unga mannen känner både hennes och sina egna känslor, men tränger dem undan för minnet av Sylvie. Han fortsätter att flörta med biträdet, gör närmanden och föreslår att de ska ses när hon slutat.

Så dyker Sylvie plötsligt upp. Och hans känslor för flickan på bageriet är som bortblåsta. Ett halvår senare har de gift sig och på vägen hem går de förbi bageriet för att köpa en baguette. Flickan jobbar inte kvar.

Hon har, liksom jag själv, blivit bedragen. Rohmer har berättat hela filmen ur den unge mannens perspektiv, med hans berättarröst över alla scener framställs situationen oskyldigt, juvenilt. När jag ser om filmen kan jag bara tänka på vilken vedervärdig man han egentligen är. Han offrar flickans kärlek, och sin egen, för en föreställning om en kvinna han inte känner annat än till ett yttre som utstrålar perfektion.

Och i sin fixering vid detta yttre offrar han också sitt liv, han gifter sig med kvinnan, lever kanske med henne i resten av sitt liv, medveten om att han en gång i sin ungdom faktiskt kände kärleken.