La Zona

Att filmindustrin influeras av vad som händer i världen och att nutiden ofta avspeglar sig på ett eller annat sätt i nyproducerade filmer är knappast ett nytt fenomen. Senast ut att visa prov på detta är Rodrigo Piás i sin regidebut “La Zona” där det är segregationen som har fått möjlighet att porträtteras i filmformat.
Mitt i centrala Mexico City ligger La Zona, ett bostadsområde för de rika, avskärmat med murar och säkerhetsvakter från fattigdomen runt omkring. Tre killar från “utsidan” bestämmer sig en kväll för att ta sig över muren och göra inbrott i en av villorna. Det hela resulterar i att två av pojkarna och även kvinnan vars hus de gör inbrott i, blir skjutna och dör. Den tredje pojken lyckas ta sig undan, men är nu fast innanför murarna där inga metoder räds för att hitta den skyldiga.

I grund och botten bygger “La Zona” på ett otroligt intressant koncept, där man tar sig an ett aktuellt tema och gör det lite annorlunda än på det sätt vi är vana att se det porträtteras. Tyvärr har mycket gått fel i processen från manus till färdig film och det är tydligt att filmen har fått lida av regissören Rodrigo Plás brist på erfarenhet. Mycket små misstag leder till att det aldrig blir så intressant som det borde bli, och intresset i konflikten blir aldrig särskilt stort. Mycket fokus läggs på fel sekvenser, vilket även det bidrar till att man som publik aldrig blir tillräckligt berörd och skakar av sig känslorna ganska omgående när man lämnar biografen.

Min skepticism grundar sig dock inte på att “La Zona” är någon dålig film, för det är det absolut inte, utan snarare på att den hade kunnat vara så mycket mer. På filmens plussida väger dock exempelvis ett i grunden otroligt starkt manus, och en rad skickliga skådespelare i huvudrollerna.

Trots ett tacksamt upplägg lyckas “La Zona” aldrig nå upp till den nivå där den borde ligga. Med lite små justeringar hade det kunnat bli ett mästerverk som legat till grund för mycket debatter inom ämnet; nu är den inte mer än bra.