Last days

Jag trodde att det mest intressanta skulle bli att räkna mannen med världens känsligaste öras tillsägningar till damen framför mig. När han efter en kvart reste sig upp, gick fram till damen och för tredje gången bad henne sluta prassla med sin påse (som ingen annan hade hört), kunde jag inte låta bli att skratta. Fem minuter senare kom filmens första replik, en viskande slumrande från en okänd röst i en telefon.
Kurt Cobain dog den femte april 1994. Cobain dog som grungerockens messias. Han dog som frontfiguren i det för alltid legendariska bandet Nirvana. Kurt sjöng, spelade gitarr, skrev musiken och använde periodvis heroin. Gus van Sant inspirerades av Kurt Cobains sista dagar i livet då han skrev manuset till “Last days”. Huvudkaraktären vi följer heter Blake, han är påverkad av droger, och livet verkar bara vara helt upp och ner.

För två år sedan, 2003, vann Gus van Sant den åtråvärda guldpalmen i Cannes. “Elephant” var helt ny i sin genre, med långa scener utan klipp, som ofta inte sa så mycket. Van Sant använde sig av sin fantasi, och skapade tre berättelser utifrån en situation. I “Last days” återser vi samma berättarstil som i “Elephant”, långa scener, utan dialog, och med ett väldigt fint kameraarbete. Inledningsscenen, som filmar Blake på en planlös promenad genom en skog filmas från trädkronornas topp, en otroligt snygg sekvens som är lätt att lägga på minnet. Därefter följer långa sekvenser på promenader och andra intetsägande moment, som ändå tillför ett djup och visar Blakes depression och obefintliga livsmentalitet. De långa scenerna, utan förändringar av kameravinklar kräver mycket från Michael Pitt, huvudrollsinnehavaren. Pitt klarar utmaningen på ett felfritt sätt, han lever in sig i sin karaktär och byter verkligen skepnad från sitt vanliga jag. Det skulle inte göra mig mer än tillfredställd om Cannesjuryn bestämmer sig för att ge Pitt guldpalmen för bästa manliga prestation.

När “Last days” är som bäst är det verkligen fantastisk, rent visuellt är den felfri, historiemässigt är det gripande och skådespelet är enastående. När filmen når sin botten är det tvärtom, då blir det riktigt mediokert, och många kommer att lämna biografen innan filmen verkligen blir bra och tar fart på allvar. Men topparna är fler än dalarna och cineastnivå är mycket hög.