Last King of Scotland

Året var 1971 när kommunistledaren Obote tvingades avgå och charmtrollet Idi Amin tog makten i Uganda genom en militärkupp. Med en karismatisk personlighet och ambitiösa löften om att förvandla Uganda till en självständig afrikansk stat, med utökad välfärd och ny bebyggelse, blev han en omtyckt agitator. Men likt ledare som Hitler och Stalin, som även dessa anspeglade på folkets besvikelser med det tidigare styret, kom Amin att bli en fasansfull diktator, där inte mindre än 300 000 ugander mördades i hans namn.
“Last King of Scotland” är en fiktionell berättelse baserad på dessa händelser, sett ur den naive skotske läkaren Nicholas Garrigans perspektiv. Nicholas snurrar jordgloben och äventyraren i honom sätter fingret på Uganda. Det blir inte riktigt som han tänkt sig när han anländer för att hjälpa sjuka barn, men där en rad osannolika händelser leder honom till ett möte med självaste diktatorn! Idi fattar genast tycke för Nicholas som blir hans privata läkare och närmaste rådgivare.

Forest Whitaker spelar inte Idi Amin, han är Amin. Whitaker fullkomligen förkroppsligar denne komplexe historiske gestalts dubbelnatur. Ena sekunden sitter jag som trollbunden av den värme och humor Forest frambringar ur ledaren, för att i nästa sekund känna avsky för det aggressiva, paranoida monstret. Just detta är något både Whitaker och filmteamet lyckats bra med, att undvika att måla upp en endimensionell, stereotyp bild av Amin. Istället skildras även de goda sidor som gjorde honom så populär i första taget, sedd genom Nicholas naiva ögon. Vi tillåts förstå och till och med sympatisera med Idi, åtminstone för en stund och till en viss del.

Kevin Macdonald målar skickligt upp kontrastrika bilder av en maktlysten mans paranoida odysée mot galenskapen, som fascinerar mig. Amin omges av glamorösa festligheter, afrikansk dans och folkmusik, vackra kvinnor och lyxbilar. Bara några mil därifrån svälter miljontals barn, kidnappningar och massavrättningar sker, ofta i tortyrkammare. Till en början har filmen en relativt lättsam ton, för att senare utvecklas till ett omskakande drama med thriller-element under sista halvtimmen. Ett par tortyrscener var så starka att de bokstavligen talat framkallade äckelrop i salongen och fick mig att snegla ner mot golvet. Blandningen mellan komik, spänning och drama fungerar oftast väl, fast delar av berättelsen tenderar att bli lite överdrivna. Slutet andas löjeväckande Hollywood-naivitet och jag hade gärna sett mer av hemskheterna i bild, som i “Hotell Rwanda”, för att bli ännu mer omskakad.

Snyggt, välskrivet och välspelat. Whitaker och McAvoy gör starka porträtt i ett välgjort och mycket bra, men inte alltid helt trovärdigt drama, som skildrar konsekvenserna av maktmissbruk och envåldsstyre. Låt oss hoppas att världen lär sig en läxa.