Låt den rätte komma in

Tomas Alfredson har gjort något så ovanligt som en svensk vampyrrulle. Baserad på John Ajvide Lindqvists bok med samma titel har den flerfaldigt prisbelönade regissören Tomas Alfredson filmatiserat debutromanen. Men slutresultatet på vita duken tåls att diskuteras.
I Lindqvists bok bekantas läsaren med den kalla och snöig Stockholmsförort Blackeberg. I ett av stadens hus bor tolvårige Oskar med sin ensamstående mamma. Ett av hans något avvikande fritidsintressen är att läsa om mordhistorier i de lokala tidningarna. I skolan är det värre. Där går han under smeknamnet “grisen” och gör sitt bästa för att undvika sina taskiga klasskamrater. Oskar längtar efter hämnd och en kväll träffar han en jämnårig flicka på sin gård. Hon står bara där på klätterställningen utan vinterkläder eller någonting. Vart kommer hon ifrån? Kylan tycks inte beröra henne ett dugg. Och så säger hon att de aldrig kan bli vänner. Kort därefter börjar det hetta till i det annars lugna Blackeberg.

Alfredsons filmatisering saknar vissa delar av boken helt, medan andra moment bara är mindre berörda än andra. Relationen mellan Håkan och Eli är väldigt svagt definierad. Även om det framstår som ett förhållande utöver det vanliga blir det långsökt att gissa sig fram till något konkret. På samma sätt gör Alfredson det svårt för en “oinvigd” att verkligen förstå varför Oskar och Eli aldrig kan bli vänner. Detta är mer tydligt i boken och blir lite av ett störmoment för den som är bekant med romanen . Bortsett från detta lyckas man galant att återskapa miljöer och karaktärer. Byns alkisgäng vars roll i historien gradvis växer sig starkare är överensstämmande med boken och barnens retro-outfits samt stadens svartvita polisbilar ger en förnimmelse av tidigt 80-tal.

I “Låt den rätte komma in” tycks man undvika de traditionella skräckmomenten. Någon riktig smygskräck blir det aldrig tal om. Men det råa och obekväma är alltid närvarande. Det kombineras på ett både socialt och psykologiskt sätt och blir synligt i skolkorridorerna, i alkisarnas samlingslokal och på stadens gator efter skymning. I en av filmens mest excentriska scen flammar en kvinna upp i sin sjukhussäng. Det här i sig är värt att betala inträdet för att se. Med för-, och bakgrunder filmade i korta såväl som långa skärpedjup framstår kameraarbetet professionellt och mycket välmotiverat.

I fjol lyckades Anders Brankes vampyrsaga “Frostbiten” bryta sig ut på den europeiska filmmarknaden. På samma sätt har Lindqvists roman nått internationell status. Alfredsons film kommer att vinna en del tittare med sin tidigare karriär i bagaget. Men för övrigt känns som att filmen kommer att ha lättare att attrahera en entusiastisk fanbase av romanen än en bred biopublik. Inhemska vampyrrullar är helt enkelt inte vår grej.