Lavendelflickorna

Med två av Englands största nu levande kvinnliga skådespelare, Judi Dench och Maggie Smith, i huvudrollerna, kan en film helt enkelt inte bli dålig. Lägg till den prisbelönte Daniel Brühl från den omtalade “Goodbye Lenin”, och man får en film där det för en gångs skull är omöjligt att kritisera skådespelarna.
I en pittoresk engelsk fiskeby lever systrarna Ursula och Janet, spelade av Dench och Smith, ett stillsamt och händelselöst liv. Morgonen efter en storm hittar de en okänd skeppsbruten man på stranden nedanför deras hus. Han är skadad och de två systrarna beslutar sig för att vårda honom i sitt hem tills han blir bättre, och upptäcker snart att han är en polsk musiker med en talang för fiolspel.

“Lavendelflickorna” är minst lika brittisk som fish and chips och huliganfotboll, på gott och på ont. Den torra men samtidigt oemotståndliga brittiska humorn blandas med den obligatoriska stelheten som genomsyrar varje engelskt kostymdrama. Regissören Charles Dance skildrar stämningsfullt livet i den lilla fiskebyn där historien utspelar sig och har mästerligt fångat tidsandan. Filmen får en att förflyttas från en i och för sig mycket trevlig biosalong till englands regniga landsbygd under 1930-talet.

I sann brittisk stil blir det tråkigt nog smått långsamt och det bör sägas att flertalet gäspningar hördes i salongen, både från mig själv och andra. Vid vissa tillfällen stannar historien upp eller hänger kvar vid samma scener onödigt länge. Det är synd, eftersom detta i stort sett är filmens enda nackdel.

Som jag nämnde ovan går det inte att klaga på skådespelarna. Dench, Smith och Brühl gör “Lavendelflickorna” till en mycket sevärd film tack vare att kemin mellan de tre fungerar så väl som den gör. Alla tre är proffs och det märks. Judi Dench (“M” från de senaste Bond-filmerna) och Maggie Smith (Professor McGonagall från Harry Potter-filmerna) tolkar båda sina roller suveränt och fungerar mycket trovärdigt som systrarna Ursula och Janet. Daniel Brühl visar att han är en talang som i filmen visserligen framför medparten av sina repliker på tyska. Han övertygar ändå i rollen som den polske musikern, framför allt i de scener där han försöker göra sig förstådd på stapplande engelska.

Kort sagt en utmärkt film som tappar på ett sömnigt tempo.