Lebanon

Israel har under de senaste åren gått från klarhet till klarhet på den internationella filmscenen. Med filmer som “Beaufort”, “Gå på vatten” och “Waltz with Bashir” har nationens skuld lagts under lupp, genom vilket vi har förstått hur förintelsen ännu är symboliskt närvarande för legitimerandet av egen krigsföring. Senast i raden är Samuel Maoz som återvänder till invasionen av Libanon 1982, för att detaljerat återge ett klaustrofobiskt dygn i en stridsvagn.
“Lebanon”, fjorårets Guldlejonvinnare, har sin bakgrund i regissörens egna erfarenheter som stridsvagnsskytt. Vilket märks; Maoz berättar med små penseldrag och stor detaljrikedom om krigets vansinniga scener, så starka att de fastnar på näthinnan. Det gnisslar om larvfötterna, det droppar från taket och svettpärlorna flyter ihop till rinnande strömmar. Allt skildrat via gråsvarta nyanser från fordonets kalla interiör.

Om förra årets mest lyckade krigsfilm, “The Hurt Locker”, var en uppgörelse med den amerikanska krigskulturen som formar soldater till att älska striden, så berättar “Lebanon” underförstått om en ung nations vilsenhet. En vilsenhet som avspeglas i soldaterna, födda och uppvuxna under trygga förhållanden i Israel är de utkastade att dö i ett krig de inte förstår meningen i. De förstår inte ens vem de bekämpar när fienden bär blåjeans och kör BMW.

Jag uppfattar inte filmens fragmentariska skildring av kriget som ett problem; krig handlar om individer och inte jättelika härar under en stor general. Filmens brist ligger snarare i att den misslyckas att vidareutveckla det tidigare genrefilmer redan påvisat. Närgångna scener visar soldater som gråter och kvinnor som skriker – krig är förbannat otäckt, men det visste vi sen förut.