Leo

Den första scenen utspelar sig på en fest, ett gäng medelålders personer tillbringar natten tillsammans, med sång, spel och många skratt. Biopubliken blir en del av festen, skratten blir många och leendena breda. Sedan inträffar filmens tragedi och den så glada stämningen i publiken dör. Josef Fares har onekligen lyckats få biopubliken dit han vill – igen.
Leo och Amanda är på väg hem från ett 30-årskalas då de plötsligt hamnar i bråk med två, för dem, helt okända män. Bråket resulterar att de båda skadas svårt och Amanda senare avlider. Leo försöker bearbeta sorgen efter sin frus död, men det leder bara till ett allt större hat gentemot de som mördade henne. Till slut orkar han inte med den psykiska påfrestningen längre utan bestämmer sig för att hämnas.

“Leo” är onekligen en viktig film och Josef Fares har valt att skilldra det hela på en enkel nivå, som ett resultat av en hel del primitiva grundprodukter. Skådespelare som aldrig tidigare har stått framför en kamera och en budget som inte kan mäta sig med någon av Fares tidigare långfilmer. Lägg därtill en skagig handkamera och det står klart att man inte har försökt att glamorisera eller försköna våldet. Istället är det en fruktansvärt obehaglig och uppriktig bild av dagens våld som vi får se.

Historien som sådan är inte det mest uppseendeväckande i Fares karriär, den känns i ärlighetens namn ganska enkel och intetsägande. På det sättet Leo porträteras och den psykiskt svåra period han går igenom efter sin frus död är desto mer intressant. Att man dessutom har lyckats koncentrera filmen till 78 minuter, utan att klämma in onödiga extrascener bara för längdens skull är imponerande, filmens kärna kvarstår och det man vill få ut med filmen är alltid centralt.

I Josef Fares vision att göra “Leo” så rå och äkta som möjligt var filmen under inspelningsarbetet tvungen att genomgå ett flertal annorlunda procedurer. Scenerna spelades exempelvis in i den ordning de slutligen skulle hamna i filmen och karaktärerna fick samma förnamn som skådespelarna. Även slagsmålen var “riktiga” och resulterade visserligen i ett antal brutna ben och utslagna tänder, men även en obehagligt jordnära film. Meningen var att skådespelarna inte skulle spela sina karaktärer utan i princip vara sina karaktärer. Och det är just detta som är storheten i “Leo”, känslan att det verkligen skulle kunna hända vem som helst. Vetskapen om att Leo varken har en kriminell bakgrund eller ett uppkäftigt beteende – det är i denna äkthet som Josef Fares lyckas dryga ut sin redan fantastiska meritlista och befästa sin roll som en av sveriges absolut främsta regissörer.