Les grandes personnes

Det är svårt att inte älska fransmän på semester, fria från vardagens tvång skapas en särskild spänning som utgör en utmärkt grund för fantastiska berättelser när familjekonstellationerna så lätt reduceras till en far, hans dotter och en mystisk kvinna. Ända sedan Jean Seberg med illa dold åtrå i blickan svassade omkring i utsökta baddräkter mellan de lokala pojkarna, sin far och hans älskarinnor har jag varit svag för genren och av allt att döma borde jag falla handlöst för “Les grand personnes”.
Saker förändras och det hinner hända ganska mycket när situationen förflyttas femtio år framåt i tiden och från den franska Rivieran till Göteborgs skärgård. Jeanne och hennes far Albert har hyrt ett hus under några veckor i augusti och upptäcker när de kommer ut i skärgården att huset dubbelbokats och nu inhyser ytterligare en fransyska och ägarinnan spelad av Lia Boysen. Det blir ett förvecklingsdrama där fadern visar sig vara barnsligare än han vill ge sken av och dottern visar sig vara vuxnare än hon lyckas ge sken av. Allt enligt ett tämligen förutsägbart mönster, men med en humor och kärleksfullhet som får en att stanna i biografen.

Det blir bitvis lite pinsamt när fransmännens bitvis fantastiska skådespelarprestationer ställs mot de svenska som ibland blir lite väl tama. Det beror inte på skådespelarna i lika hög grad som på castingen, vilket blir uppenbart när Björn Gustafsson med hela sin framtoning strålar av pajas men har givits uppgiften att spela en någorlunda allvarlig roll. Felet ligger mer hos betraktaren än hos prestationen, men felet kommer å andra sidan att finnas hos alla som sneglat på melodifestivalen eller youtubat det senaste året. Det blir av uppenbara skäl ingen ny Bonjour tristesse av en film där Björn Gustafsson hånglar med sina groupies.